Sara var inte mer än arton år gammal när hennes make, ryttaren Johan, försvann i Stora nordiska kriget. Hon blev en av alla de änkor som följde i spåret av kriget och lämnades ensam med både sorg och ansvar för både barn och gård. När den unga änkan så småningom ville gifta om sig blev en till synes enkel begäran en fråga för både tinget och kyrkan.

Den unga hustrun

Sara Persdotter var född i Granshult Västergård i Södra Solberga socken. När hon gifte sig med ryttaren Johan Bengtsson i november 1696 var hon ung, mycket ung. Om man skall tro hennes dödbok var hon blott femton eller sexton år gammal. Om de unga tu skrev prästen i vigselboken att de ”båda hafwa dhe Ehrligt nampn om Sigh”.

När hon flyttade från föräldrarna till Johan i Stora Gudmundsås, Bäckaby socken, var det en resa på åtta kilometer nordväst, fågelvägen.

Sara i blåsväder

Efter några år fick den unga Sara det riktigt besvärligt när hon anklagades för att ha kallat Maria Eliedotter Schmiedell vid öknamn. Nu var Maria hustru till komministern i Bäckaby, Petrus Torpelius, och herr Torpelius kunde naturligtvis inte tåla sådant och lät därför instämma Sara till hösttinget 1699. Saken förvärrades ytterligare när länsmannen påstod att hon även ”åthskillige andra skall öknampn gifwet”. Sara nekade emellertid till anklagelserna.

Till hennes undsättning hade komministern i grannsocknen, herr Johan Hallin i Södra Solberga, skickat en attest i vilken han skrivit att ”ingen om henne annat än godt ährligt Stilla wackert och wäll wet berätta”, vilket även sittande häradsnämnd och närvarande tingsallmoge likaså kunde intyga.

Eftersom det inte fanns några bevis mot henne och anklagelserna verkade vara baserade på lösa och ogrundade rykten, friades Sara och både hon och komministerns hustru fick behålla sina goda anseenden.

Om maken Johan

Maken Johan var skattejordägare i Stora Gudmundsås. Föräldrarna hade förvärvat halva hemmanet i Stora Gudmundsås 1669 genom att sin gård i Fagraryd , Bäckseda socken.

Johan och hans broder Anders finns upptagen i den allra första husförhörslängden och även kommunionlängden från år 1688, vilket borde ge ett födelseår senast i början av 1670-talet. I gården bodde även deras mor. Hon var änka sedan 1678 då pojkarnas far, ryttaren Bengt, dödades i slutet av det skånska kriget. Att fadern hade stupat som ryttare verkar inte ha avskräckt varken Johan eller brodern Anders. Johan tog värvning och blev ryttare för Torp nummer 111 i Fröderyd socken, Majorens kompani i Smålands husarregemente. Johan finns med från och med 1696 års rulla men troligtvis blev han ryttare några år tidigare. Brodern Anders blev ryttare för Bäckaby Stockagård nummer 124, och red för rusthållaren korpralen Per Bäckman.

När det Stora Nordiska kriget bröt ut följde regementet först med Karl XII ned till Skåne sommaren 1700 och man var med om landstigningen i Danmark vilket tvingade danskarna att ingå en separatfred. Därefter fick Johan vara hemma ett tag, men på våren 1701 kom uppbrottsorder och han fick säga adjö till sin mor, makan Ingeborg och sina två små barn – den treårige Bengt och den ettåriga dottern Maria. De skulle aldrig mera ses igen.

Sara väntade hemma på gården med en förhoppning om att kriget skulle ta slut och att Johan skulle ta sig helskinnad hem igen. Veckor blev till månader och månader till år. Hon fick höra om svenskarnas framgångar i kriget, förmedlade av prästen från predikstolen om söndagarna. Men allmogen fick besked och snappade upp rykten även på annat sätt. En hel del soldater skickade brev hem till sina nära och kära, så man kan föreställa sig att de även berättade om hur det gått för deras kamrater och att detta spreds från mun till mun, kanske på kyrkbacken inför söndagens gudstjänst. När regementet då och då begärde en ersättningsryttare till rusthållarna var det ingen tvekan om hur det gått för honom.

En ryttare som var i samma korpralskap som Johans fick avsked och kunde återvända hem på hösten 1701. Den lycklige var Håkan Persson från Skärbäck, Ramkvilla socken, och han kunde lugnande berätta för Sara att Johan var vid liv. Han måste även ha haft mycket att berätta om deras strapatser och umbäranden.

Beskedet

Saras hopp om ett lyckligt slut krossades under 1703. Hon fick då beskedet om Johans död eftersom rusthållet i Torp tvingades skaffa fram en ersättare.

Den svenska armén hade i januari 1702 gått in i Polen och man besatte Krakow mellan 1702 och 1704. I rullan från december 1706 framgår det att Johan blev ”död på Prommarne från Crakou”, alltså på en pråm på väg från Krakow. Pråmar, en typ av flodbåt eller lastbåt, kunde användas vid transport av soldater och materiel längs med floder. För krigsföring kunde pråmen även bestyckas med kanoner.

Datumet för Johans död framgår inte, men rullan berättar att hans ersättare ankom i september 1703. Inte sällan kunde det ta upp till ett år att skaffa ersättare. Samma rulla noterar att Johan förlorade sin häst den tolfte september 1702. Min gissning är att han dog på pråmen på hösten 1702.

Rullan från 1706 är en dyster läsning. Av de ursprungliga 42 ryttare som ingick i det tredje korpralskapet fanns endast sexton kvar. Tjugofyra hade dött av sjukdomar, skärmytslingar och andra orsaker. Mer än hälften, med andra ord. Därutöver hade förlusterna ersatts med rekryter och de blev oftast inte långlivade; elva av dem hade redan dött. De totala förlusterna för detta korpralskap, ersättarna medräknat, var 35 stycken.

Johan tillhörde det tredje korpralskapet i Majorens kompani. I detta korpralskap var han tillsammans med ryttare från sin egen bygd och de kom från de närliggande socknarna i Vallsjö, Skepperstad, Hultsjö, Fröderyd och Ramkvilla. Kanske den återvändande Hans Bengtsson i Holma, Hultsjö socken, hade mer att berätta för Sara? Han fick avsked i september 1702 vilket var omkring tiden då Johan dödades på pråmen.

Sara var nu inte ensam om sin svåra situation. Hon kunde i alla fall få visshet om sina mans död inom en rimlig tid, medan de som förlorade sin män efter Karl XII marsch in i Ryssland kunde få vänta i många år eller kanske aldrig med säkerhet få veta vilket öde som deras makar gick till mötes.

Läs mer om ett sådant öde i inlägget: Stupad vid Krasnokutsk.

Den trilskande kyrkoherden

Med tiden fann Sara det ohållbart att sköta gård och familj på egen hand och igenom ”Släcktz och goda wänners inrådande” ämnade hon att gifta om sig. Och hon hade dessutom skaffat ett intyg om makens död vilket var nödvändigt för att kunna gifta om sig, vilket var till för att förhindra tvegifte så att man inte hamnade situationen att den förste mannen en dag skulle dyka upp livs levande!

Sara fann Erik Jonsson från Årset i grannsocknen Fröderyd som ett lämpligt parti och han flyttade till henne i Stora Gudmundsås under 1706. Erik var bördig från Årset Södergård och var omkring tjugo år äldre; han var 44 år och hon 25 år gammal.

De sökte upp den ärevördige kyrkoherden och prosten Andreas Boman i Fröderyd och bad om att få ta lysning. Kyrkoherden började med att förhöra dem om deras kristendomskunskaper och det avlöpte väl. Sedan uppställde kyrkoherden som krav att barnens närmaste släktingar på fädernelinjen, deras fars farbror Måns Jönsson i Stora Gudmundsås, skulle ”blifwa och wara Barnsens Förmyndare”.

Därefter gav de honom för ”Wixlens (vigselns) omack” i lysningspenningar två Caroliner, ett skjorttyg samt ett par strumpor.

När så Måns Jönsson godtog att vara barnens förmyndare kunde man tro att allting var klappat och klart och lysningen kunde göras mellan Sara och Erik. Men kyrkoherden kom med fler villkor. När de sökte upp honom andra gången sade han ”att ingen wigßell skall skie förr än (jag) får Fastebrefwen på barnetz Skattejordt och dem inlägga uti kiörkiokistan”. Sara försökte invända att ”Skattejorden är barnsens Fäderne” och att detta arv skulle gå oavkortat till dem. Dessutom lovade Sara att föda och kläda sina barn ”förswarligen till deß dät kan tiena sig sin föda”.

Men kyrkoherden var obeveklig, förmodligen en kombination av att vilja ha allt på sitt sätt men även att bevaka barnens ekonomiska intresse. Och Sara ville inte lämna ifrån sig fastebreven – där gick gränsen!

Sara drog saken inför tinget

Sara såg sig ingen annan utväg än att få sin sak prövad på tinget och hon drog sig inte för att utmana den ledande kraften inom pastoratet – kyrkoherden och prosten. Hon hade författat en skrift som lästes upp inför domaren och nämndemännen. Den var saklig och klokt upplagd och kyrkoherden framstod som en besvärlig om inte omöjlig person. Troligast är att hon fick hjälp med brevskrivandet så att det blev på rätt sätt och med den tillbörligt sirliga och inställsamma formuleringar. Det börjar med ”In för Högwijse Hr Häradzhöfdingen och den loflige TingzRätten” och fortsätter med:

iag fattig änckia i Alldrastör=
sta ödmukheet förordsakadt att inkomma öd=
miukeligen tillkiännagifwandes huruledes såßom
iag nu uthij detta påstående krijg hafwer bort=
mist min man, hwar uppå iag sanfärdig attest
bekommit, och som iag nu igenom Släcktz och goda
wänners inrådande ährnar träda i ett annadt
gifftermåhl

Därefter berättar hon hur gjort allt som stått i hennes makt för att möta kyrkoherdens krav men att han ändock nekar henne lysningen som hon dessutom betalat honom för. Hon bifogade ”en Specification på deß omyndige dotters Maria Johans dotters Fädernes arf i löst till 24 Caroliner Smt” samt ”sielfwa gårda brefwet på deß Fasta Jord i Gummenåhs”. Hon avslutade med en begäran om tingsrättens utlåtande och dom.

Tingsrätten fann att allt avyttring av egendomen var i sin ordning, men anmärkte att förmyndaren Måns Jönsson var en gammal man – han var 84 år gammal – varför man fann det skäligt att förordna kronans länsman, den välbetrodde Sven Svensson, till hans hjälp.

Men beträffande hennes övriga klagomål om att den trilskande kyrkoherden inte ville viga dem, hänsköt man frågan till domkapitlet i Växjö.

Vigsel till slut

Om Sara vände sig till domkapitlet i Växjö eller ej har jag inte undersökt, men faktum är att vigseln ägde rum år. I Bäckaby vigselbok finns Sara och Erik inskrivna först av alla för år 1706, dock utan datum. De två andra brudparen vigdes den tredje och fjärde söndagen efter Trefaldighet (10 juni, 16 juni). Sara sak togs på Västra härads ting den femtonde juni, så de kan omöjligen ha vigts före de andra. Vigselnotiserna ser ut att vara inskrivna av två olika personer, så det kan helt enkelt ha varit så att deras vigsel fördes in först medan de andras var sparade på papperskladd och fördes in vid årets slut. Hursomhelst, Sara och Erik fick varandra!

Slutord

Sara och Erik fick 33 år tillsammans. De fick fyra barn, två döttrar och två pojkar. Den ene pojken dog i späd ålder, den andre pojken fick vid tio års ålder kopporna och ”fick fehl i höften, så att han alltsedan haltat”. Han fick sedermera rosen och dog trettio år gammal och ogift. De två döttrarna gifte sig och delade på gårdsbruket i Stora Gudmundsås. Vad som hände med Saras barn i första giftet har jag inte lyckats ta reda på.

Trots att Erik var tjugo år äldre än Sara, så var det Sara som gick bort först. Hon avled 1739 i en ålder av 58 år gammal. Maken Erik var änkling i ett år varefter han gifte sig med pigan Elin Nilsdotter från Vresekull. Hon var bara 26 år gammal och han 78 år; det var alltså hela 52 års ålderskillnad! Efter 11½ år med den unga hustrun avled Erik av ålderdomssvaghet och han uppnådde den aktningsvärda åldern av 90 år. I dödboken står det att den andra hustrun Elin ”lefwat wähl med mannen, och skiött honom i sin ålderdom”.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Byar och torp i Bäckaby; byarna och torpen i Bäckaby socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Stupad vid Krasnokutsk; När Stora Nordiska kriget bröt ut år 1700 kastades Sverige in i en konflikt som skulle vara i hela 21 år. Den mest kända händelsen från denna tid är väl katastrofen vid Poltava, där hela den svenska armén gick under. Men det var inte bara många unga svenska män som försvann i kriget, utan hemmavid fanns många mödrar, hustrur och barn som fick gå i oviss väntan på vilket öde som deras nära och kära gick till mötes. Ibland slutade det lyckligt, ibland inte. Ett av dessa många tusen och åter tusen öden var ryttaren Anders Svensson och hans nyblivna unga hustru Elisabet Jönsdotter. Han kallades ut i kriget och hördes inte av. Åren gick och Elisabet tappade hoppet om att maken skulle komma hem igen, särskilt när nyheten om Poltava nådde hemlandet. Men hon kunde inte gå vidare och gifta om sig förrän man säkert visste att maken var död, så det blev till att vänta. Men så en dag, efter nästan sjutton års ovisshet, återkom en korpral från Anders kompani till hembygden. Hade han något att berätta om Anders öde?

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads tingsrätt och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1706-06-15 §59 Ansökan

Övrigt:

• Rulla 1706: Generalmönsterrullor – Smålands husarregemente (F, G, H) 842 (1706) Bild 550 (AID: v376324b.b550, NAD: SE/KrA/0023)