En lejd soldat i 1600-talets krig

I stormaktstidens krig försvann tusentals unga män ut i Europa, många utan att någonsin återvända. De flesta lämnade få spår efter sig – ett namn i en rulla, ett datum, ibland bara ett tyst tomrum i hembygden. Denna berättelse handlar om en av dem: Erik Jonsson, en ung man från det småländska höglandet, vars liv kom att släckas i krigets skugga.

För den som har rötter i Fröderydbygden finns här något mer än ännu ett soldatöde. Genom ett tålmodigt arbete i mantalslängder, rullor och kyrkliga räkenskaper framträder bilden av en man som med stor sannolikhet var bror till den välkände soldaten Per Jonsson Esping – stamfader till över tusen nu levande ättlingar. Detta innebär då att Pers livsöde inte längre står ensamt, utan måste förstås i ett vidare familjesammanhang, där två bröder drogs in i stormaktstidens krig med vitt skilda men lika ödesmättade slut.

Jöns från Solkaryd skrivs ut

Utskrivningarna var bondesamhällets stora gissel under 1600-talet. Det var det huvudsakliga sättet att skaffa inhemska svenska soldater till infanteriet och ersätta uppkomna förluster. Men det var sällan någon ärorik död på slagfältet som mötte soldaterna, utan i de allra flesta man dog av sjukdomar i fältläger eller i en garnison någonstans i ett annat land.

Läs mer i inlägget: Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet

Men de som trots allt återvände kunde berätta om resan vid överskeppningen från Kalmar till Tyskland, om stora städer av stenhus och om folket i främmande land och om deras seder och bruk. Per Jonsson – som senare tog sig namnet Esping – var en av de som återvände efter mer än sex år i garnisonen i Kolberg. Hur mycket hade inte han att berätta för sin familj och vänner?

Läs mer i inlägget: Per Jonsson Esping – från en småländsk by till kriget

I denna miljö av tvång och osäkerhet möter vi Erik Jonsson. År 1641 var det dags för en ny omgång med utskrivningar. En av alla som skrevs ut detta år var Jöns Jonsson från skattehemmanet i Solkaryd i Skepperstad socken och som ingick i rote nummer 27 för Västra härad. Han var en av de två som skrevs ut från den lilla socknen, en av 28 från Västra härad och en av 259 från hela Jönköpings län.

Jöns mönstrade första gången den nittonde juni Jönköping och ingick i Erik Axelssons kompani – Jönköpings regemente – som helt och hållet bestod av soldater från Västra härad. Bland dessa fanns Per Jonsson från Äsprilla, även han en nyutskriven soldat.

Den lejde soldaten Erik Jonsson

Men soldattjänsten var inget som Jöns ville finna sig i. Ett inte alltför ovanligt sätt att undkomma utskrivningen var att leja någon annan i sitt ställe. För detta krävdes dock både ekonomiska möjligheter och att man lyckades finna en hugad yngling som var beredd att ta platsen. Det förefaller sannolikt att Jöns sökte en ersättare, men inte lyckades före den första mönstringen. Vid mönstringen i Jönköping i maj året därpå hade han emellertid funnit en ersättare i Erik Jonsson.

Vem var då denne Erik Jonsson? Eftersom Jöns och Erik bar samma patronymikon (efternamn bildat på faderns namn) ligger det nära till hands att anta att de var bröder. Emellertid brukar släktskap mellan den utskrivne och den lejde tydligt anges i rullorna, till exempel med formuleringar som ”lejd av sin broder” eller ”för sin fader”. Någon sådan uppgift förekommer inte i något av de sjutton tillfällen där Erik Jonsson nämns i rullorna. Mot den bakgrunden framstår det som mindre sannolikt att de båda var släkt.

Det är i stället troligt att Jöns genom personliga bekantskaper i bygden kom i förbindelse med sin lejde man. En sådan ung man var Erik Jonsson från Äsprilla Norrgård, belägen knappt sex kilometer österut i grannsocknen Fröderyd. Denne Erik är noterad som knekt i mantalslängderna för åren 1646–1648. Där står han upptagen tillsammans med Jon Persson och Märit Eriksdotter samt ytterligare en knekt, Per Jonsson. Med stor sannolikhet var knektarna Per och Erik söner till Jon och Märit.

Per Jonsson var för övrigt utskriven vid samma tillfälle som Jöns i Solkaryd, och de tjänstgjorde dessutom i samma kompani. Det är därför möjligt att Jöns genom Per fick kännedom om att denne hade en bror som var villig att ta tjänst i hans ställe, sedan Jöns låtit förstå att han önskade leja en man.

Frågan är då om detta verkligen är rätt Erik Jonsson, eller om det fanns flera med samma namn. Att systematiskt gå igenom mantalslängderna för Skepperstad socken med angränsande socknar vore i och för sig önskvärt, men skulle kräva ett alltför omfattande arbete. I stället har jag vänt på angreppssättet och utgått från Erik Jonsson i Äsprilla och därefter sökt honom i rullorna för Jönköpings regemente. Sökningen har avgränsats till soldater från Västra härad, till rullor från åren 1646–1648 samt till de hemmavarande kompanierna, eftersom Erik under dessa år är upptagen i mantalslängderna.

Resultatet av denna genomgång är entydigt. Det förekommer endast en soldat med namnet Erik Jonsson, och han står upptagen för Solkaryd som lejd av Jöns Jonsson.

Erik Jonsson från Äsprilla Norrgård återfinns inte bland de utskrivna knektarna från vare sig byn Äsprilla eller Fröderyd socken. Detta framgår av Roterings- och utskrivningslängder för Fröderyd gäld, som täcker åren 1621–1659. Avsaknaden i dessa längder innebär att Erik inte var utskriven på ordinarie sätt från hembygden, utan i stället måste ha trätt i tjänst som lejd soldat.

Fröderyd socken gränsar i norr även till Lannaskede socken i Östra härad, som hörde till Kalmar regemente. Där har jag inte sökt, men håller det för mindre sannolikt att en lejd soldat hämtades därifrån. Det ligger närmare till hands att anta att man i första hand höll sig inom det egna häradet, där bekantskapskretsen var större och möjligheterna att finna en ersättare därmed bättre.

Sammanfattningsvis talar flera omständigheter för att den Erik Jonsson som står upptagen som lejd av Jöns Jonsson i Solkaryd är identisk med Erik Jonsson från Äsprilla Norrgård. Dels förekommer endast en soldat med detta namn i rullorna för Jönköpings regemente under de aktuella åren, dels visar roterings- och utskrivningslängderna för Fröderyd gäld att Erik inte var utskriven från hembygden, vilket innebär att han måste ha trätt i tjänst som lejd soldat. Den geografiska närheten och tillhörigheten till samma härad är väl förenlig med hur lejdverksamheten tycks ha fungerat i praktiken. Att något släktskap mellan Jöns och Erik inte anges i rullorna talar dessutom emot ett familjeförhållande, vilket annars regelmässigt brukar noteras. Sammantaget framstår denna identifiering, trots avsaknad av direkta belägg, som den mest rimliga utifrån det samlade källmaterialet.

Erik från Äsprilla

Enligt den utredning som redovisats ovan kom Erik Jonsson alltså från Äsprilla Norrgård. Hans föräldrar var Jon Persson och Märit Eriksdotter. Fadern Jon ägde och brukade halva skattegården, medan den andra halvan innehades av hans farbror.

Erik hade en bror, Per, som bör ha varit något eller några år äldre, då han förekommer redan i 1643 års mantalslängd. Om namnskicket följdes – vilket det synes ha gjort – stärks denna tolkning av att den förstfödde sonen, Per, bar farfaderns namn, medan den yngre sonen, Erik, uppkallades efter morfadern. Några ytterligare syskon är inte kända.

Brodern Per var född 1626 eller något tidigare, vilket innebär att Erik bör ha varit född 1627 eller dessförinnan. Därmed kan Erik ha varit så ung som femton år när han lät sig lejas 1642, även om det förefaller mer troligt att han var några år äldre. Som son till en skattebonde hade Erik i grunden goda utsikter att så småningom ta över gården, ensam eller tillsammans med sin bror.

Man kan lätt föreställa sig den oro och sorg detta måste ha väckt hos föräldrarna, när först Per skrevs ut som knekt år 1641 och därefter Erik året därpå lät sig lejas av Jöns i Solkaryd. Plötsligt riskerade de att mista båda sina söner till krigstjänsten, ett öde som vid denna tid drabbade alltför många familjer. Vem skulle då bruka gården, föra den vidare och ta hand om dem på ålderdomen? Fadern Jon var redan till åren kommen och hade fyllt sextiosex år.

Första prövningen – Horns krig

Vad som än lockat Erik att bli soldat så ter det sig för en nutida betraktare vara ett något märkligt val. Sverige hade i över tio års tid varit indraget i det stora kriget nere på kontinenten – senare känt som trettioåriga kriget – och allmogen visste mycket väl hur många unga män som redan hade fått sätta livet till. Bara i den lilla byn Äsprilla hade flera skrivits ut som soldater och dukat under av sjukdomar.

Men kanske var Erik äventyrligt lagd och längtade ut och se världen, långt bortom Äsprilla och hemsocknen?

Den första tiden var lugn då Eriks kompani var hemmavid, kanske tjänstgjorde han en tid i någon garnison inom Sveriges gränser. Men snart nog drogs Erik Jonsson in i stormaktstidens krig. Efter lite drygt ett och ett halvt år som soldat deltog han i det fälttåg som kom att kallas Horns krig.

Detta krig, lett av fältmarskalk Gustaf Horn, fördes i början av 1644 in i Danmark och Skåne och blev för många unga soldater den första verkliga prövningen i fält. Marscher, belägringar och inte minst sjukdomar kom att skörda fler liv än striderna. För soldaterna i Jönköpings regemente – däribland männen från Fröderydbygden – blev tiden i fält och i garnison i Landskrona en hård erfarenhet, präglad av umbäranden och stora förluster till följd av sjukdomar.

Erik tjänstgjorde i Per Stiernas kompani där mer än hälften av manskapet dog i Landskronas garnison. Bland soldaterna i Hultsjö gäld – dit Erik hörde som soldat för Solkaryd – avled hela två tredjedelar. Bland dem som inte klarade sig var bland andra den några år äldre Per Olofsson från granngården hemma i Äsprilla. Men Erik var en av som klarade sig, liksom hans bror Per i ett annat kompani men som också var stationerat i Landskrona.

En utförligare skildring av Horns krig och hur det drabbade soldaterna från Fröderydbygden, med särskilt fokus på Per Jonsson Esping och hans kamrater, finns i inlägget Per Jonsson Esping – från en småländsk by till kriget.

Åren 1646-1653

Freden med Danmark slöts efter sommaren 1645, och de båda bröderna kunde lämna Landskrona mot slutet av året. Som tidigare nämnts återfinns de båda i 1646 års mantalslängd i Äsprilla.

Tiden hemma i Äsprilla blev dock kortvarig för brodern Per. Redan hösten 1646 fick han besked om att garnisonen i Kolberg (dagens Kołobrzeg i Polen) behövde förstärkning, och han var bland dem som beordrades dit. Där kom han att tjänstgöra i sex och ett halvt år och återvände inte hem förrän sommaren 1653. Vid mönstringen i juni detta år återförenades bröderna i Göran Silferhielms kompani.

Erik och hans kompani hörde till dem som under åren 1646–1653 fick stanna kvar i Sverige. Medan brodern var i Kolberg deltog Erik i flera mönstringar, och i 1650 års rulla anges han vara förlagd i Halmstad. Efter freden i Brömsebro hade Sverige tilldelats Halland på trettio år, och det var i garnisonen där som hans kompani kom att utgöra besättningen.

I Västerkvarn?

Efter 1648 upphör spåren efter Erik Jonsson i Äsprilla Norrgård. Frågan är därför var han kan ha haft sin hemvist under de år som följde, fram till dess att han sommaren 1654 skeppades ut från Kalmar tillsammans med Jönköpings regemente. Syftet med detta avsnitt är inte att med säkerhet fastställa Eriks bostadsort, utan att pröva vilken plats som utifrån tillgängliga källor framstår som den mest sannolika.

En möjlig, och enligt min bedömning den mest sannolika, tolkningen är att Erik Jonsson efter tiden i Äsprilla bodde i Västerkvarn i Fröderyd socken, även om detta inte kan fastställas med full visshet.

Erik förekommer inte i domböckerna för Västra härad under dessa år, men detta är i sig inget avgörande. Många yngre män, särskilt de som vistades tillfälligt på olika platser, lämnar inga spår i rättsliga handlingar. Avsaknaden av domboksnotiser kan därför varken styrka eller motbevisa en viss bosättning.

För att hålla undersökningen hanterlig har sökningen begränsats till Fröderyd socken och de närmast angränsande socknarna – Lannaskede, Bäckaby, Hultsjö och Skepperstad. Inom detta område har mantalslängderna genomgåtts i syfte att identifiera personer med namnet Erik Jonsson som tidsmässigt och socialt skulle kunna motsvara Erik från Äsprilla. Det bör här påpekas att namnet Erik Jonsson inte är särskilt vanligt i materialet. Inom det avgränsade området förekommer endast fyra personer med detta namn under den aktuella perioden. Av dessa kan två relativt snabbt avföras, antingen på grund av ålder, yrkesangivelse eller uppenbar lokal anknytning som inte stämmer med Eriks kända livsförlopp, medan två återstår som möjliga kandidater.

Två möjliga kandidater återstår: en Erik i Laduslätt och en Erik i Västerkvarn. Av dessa framstår den senare som den klart starkare kandidaten. Västerkvarn ligger i Fröderyd socken, endast en kort sträcka från Äsprilla, och där anges Erik som knekt – vilket väl överensstämmer med vad som är känt om honom. Tidsmässigt sammanfaller förekomsten i Västerkvarn med perioden mellan hans sista belägg i Äsprilla och avfärden till Tyskland 1654. Att brodern Per senare också återfinns i Västerkvarn stärker ytterligare antagandet att platsen kan ha fungerat som familjens tillhåll under denna tid.

Mot denna tolkning finns dock invändningar. Erik i Västerkvarn anges inte med patronymikon, och hans förekomst i 1656 års mantalslängd är svår att förena med de uppgifter som finns om Eriks militära tjänst i utlandet. En möjlig förklaring är felaktigheter eller eftersläpningar i mantalslängden, men detta kan inte beläggas och måste därför lämnas som en osäkerhet.

Sammanfattningsvis talar flera omständigheter för att Erik Jonsson från Äsprilla under åren närmast före 1654 bodde i Västerkvarn i Fröderyd socken. Om denna tolkning är riktig innebär det att Erik varit bosatt där åtminstone från andra hälften av 1652, vilket stöds av uppgifterna i 1653 års kyrkoräkenskaper. Vidare framgår av mantalslängderna att han omkring 1653 var gift, då han detta år står upptagen tillsammans med hustru Ingrid. Dessa uppgifter passar väl in i Eriks livssituation vid denna tid, strax före utlandstjänsten.

Samtidigt kvarstår osäkerheter. Erik i Västerkvarn anges inte med patronymikon, och hans förekomst i 1656 års mantalslängd är svår att förena med kända uppgifter om hans militära tjänst i utlandet. Trots detta framstår Västerkvarn, utifrån det samlade källmaterialet och de tidsmässiga sambanden, som den mest sannolika bostadsorten för Erik Jonsson efter tiden i Äsprilla.

Nya Orostider

Nya orostider tornade upp sig under 1654. Genom den Westfaliska freden 1648 hade Sverige tilldelats ärkestiftet Bremen, men staden Bremen själv motsatte sig den svenska överhögheten och försökte bevara sin självständiga ställning. När förhandlingarna strandade valde Sveriges nye kung – Karl X Gustav hade efterträtt sin kusin drottning Kristina vilken abdikerat – att sätta militär press på staden. Därför fördes svenska trupper sommaren 1654 över till norra Tyskland.

Erik och hans bror Per kallades till generalmönstring i Jönköping den 27 april 1654. Här fick Erik veta att hans kompani var bland de utvalda att bege sig till Tyskland medan brodern Per var bland de som stannade kvar och bland annat få tjänstgöra på olika garnisoner hemma i Sverige. Av Jönköpings regementes tolv kompanier fick fyra uppbrottsorder att bege sig till Kalmar för överskeppning till Pommern. Erik tillhörde kapten Johan Loods kompani och var en av de utvalda för uppdraget i Tyskland. Detta kompani bestod till övervägande delen av soldater från Västra härad – Vrigstad, Hjälmseryd, Malmbäck, Bringetofta, Norra Sandsjö, Hultsjö och Fröderyd gäld. Sammanlagt bestod kompaniet av 117 gemena soldater och arton officerare.

Tidigt på sommaren samma år tog Erik farväl av sin hustru, föräldrar och bror. Han påbörjade sedan marschen till Kalmar tillsammans med de andra soldaterna som vandrade längs den ringlande landsvägen till Vetlanda och sedan vidare söderut mot Kalmar.

Soldaterna mönstrades i Kalmar den femtonde juli – 72 officerare, 510 gemena soldater och 16 mönsterdrängar inalles 568 man. De steg ombord på fartygen som därefter seglade iväg. När Kalmar och Sverige försvann i horisonten började äventyret på allvar. Inom sig bar han på en oro om att detta kanske var sista gången han såg fäderneslandet.

På Tysk mark

Efter några dagars seglats anlände skeppen till Wismar, där manskapet landsattes. När Erik satte sin fot på tysk mark, mindes han sin storebrors berättelser om sin tid då han hade varit stationerad i garnisonen i Kolberg under sex långa år. Väntade honom ett liknande öde? Skulle han någonsin få se sin hustru igen?

Därefter påbörjades marschen mot Bremen som låg tjugo mil väst-sydväst om Wismar. Konflikten med Bremen kom dock aldrig att utvecklas till något större krig och avslutades redan samma höst – 1654 – genom en uppgörelse. Regementets kompanier marscherade tillbaka till Wismar och Erik återfinns i den mönstringsrulla som där upprättades den tjugonde oktober 1654.

Ingen hemresa

Under tiden hårdnade motsättningarna i öster. Sveriges förhållande till Polen-Litauen hade länge varit spänt, inte minst på grund av rivaliteten om herraväldet över Östersjön och de polska kungarnas anspråk på den svenska kronan. När Karl X Gustav besteg tronen i juni 1654 valde han att gå till angrepp, dels för att säkra Sveriges ställning som stormakt, dels för att förekomma ett hot som han ansåg oundvikligt. Sommaren 1655 inleddes därför det som kom att kallas Karl X Gustavs polska krig.

Mot Warzawa

För Eriks del innebar detta att det inte blev någon hemfärd – en stor besvikelse kan man förmoda. I stället följde nya marscher. Våren och försommaren 1655 gick färden från Wismar tjugo mil österut till Damm vid Stettin i Svenska Pommern, där Karl X Gustav samlade sina trupper. Här mönstrades regementena, och den 31 juli bröt armén upp. För Erik och de andra soldaterna började då ännu ett fälttåg, när hären lämnade Damm och marscherade söderut mot det de centrala delarna av Polen, Storpolen kallat, ovetande om vad som väntade dem längre fram.

Armén tågade över Arnswalde, Tuetz, Czarnikow, Ryczywol, Rogasen och Klecko till Gnesen – den sistnämnda Storpolens gamla huvudstad. Karl Gustafs marsch tog prägeln nästan av ett triumftåg. Från alla håll samlades vojvoderna, kastellanerna och andra adelsmän, omgivna av talrika följen, för att erbjuda den svenske konungen sin underkastelse.

 

Från Gnesen tågade man till staden Konin, där konungen den fjortonde augusti förenade sig med den andra häravdelning som tidigare inbrutit i Polen. Den samlade hären räknade nu omkring 34,000 man. Kort efter Karl Gustavs ankomst flyttades det svenska lägret 25 kilometer österut till trakten av staden Kolo.

Den svenska armén frammarsch mötte inga större sammandrabbningar då polackerna undvek ordnad drabbning på öppna fältet och de jagades framför de anryckande svenska styrkorna.

Den tjugonde augusti bröt man upp från Kolo och tågade rakt österut mot Warszawa. Den polska armén vek av söderut och därmed låg Warzawa öppen för svenskarna. Staden intogs utan strid i slutet av augusti, och delar av regementet lämnades kvar där som garnison under rikstygmästaren Gustaf Otto Stenbock.

Byn vid vägens slut

Kort därefter skickades en del svenska trupper till den strategiskt viktiga byn Novodvor, belägen nordväst om Warszawa vid sammanflödet av floderna Wisła och Bug. Området var oroligt, och lokalt motstånd hade börjat samla sig. Den sjunde september 1655 sändes Jönköpingskompanierna till understöd, och följande dag utkämpades en strid i trakten. Om dess förlopp är få detaljer kända, men förlusterna blev kännbara. Sexton man ur Jönköpings regemente stupade och många sårades.

Erik Jonsson var en av dem som föll. I rullorna anges han dödslagen den 8 september 1655. Med stor sannolikhet var han alltså en av de sexton som stupade vid Novodvor, långt från hembygden, under ett krig som just då ännu framstod som ett svenskt segertåg, men som redan bar på fröet till ett utdraget och blodigt motstånd.

Slutord

Berättelsen om Erik Jonsson från Äsprilla bygger på ett fragmentariskt källmaterial och rymmer därför oundvikligen osäkerheter. Mycket kan ha sett annorlunda ut än vad som här tecknats. Vi vet inte med säkerhet var han bodde efter tiden i Äsprilla, vi vet inget om hans hustru Ingrid utöver hennes namn, och vi vet inte om han efterlämnade några barn. Det är fullt möjligt att framtida fynd i ännu oupptäckta källor kan nyansera eller till och med kullkasta delar av denna framställning.

Ändå framträder konturerna av ett livsöde som på många sätt är typiskt för sin tid. Erik var son till en skattebonde och hade sannolikt goda möjligheter till ett liv på hemgården. I stället valde – eller tvingades – han att ta steget ut i krigets värld, som lejd soldat och i kronans tjänst under flera fälttåg långt från hembygden. Han deltog i Horns krig, sändes till Tyskland och kom slutligen att följa Karl X Gustavs armé in i Polen, där hans liv fick ett abrupt slut hösten 1655.

Om Erik själv såg sig som äventyrare, eller om han snarare drevs av omständigheterna, låter sig inte avgöras. Man kan ana en personlighet som inte räds förändring och fara, men också ett liv där valmöjligheterna var begränsade och där ödet ofta avgjordes av beslut fattade långt bortom den enskildes kontroll.

Erik Jonsson blev en av de många unga män som aldrig återvände. Hans namn förekommer i rullorna, hans död noteras med några få ord, och därefter blir det tyst. Kvar finns endast spåren i arkiven och den stilla frågan om vad som kunde ha blivit, om han fått leva vidare. Hans levnadsöde är en påminnelse om hur stormaktstidens krig inte bara formade riken och gränser, utan också släckte otaliga enskilda liv – ofta långt från den plats där de en gång började.

Hans bror Per fick ett längre liv, men även hans levnadsbana slutade i våld och död, denna gång i Stettin – en annan berättelse, som skildras i Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Per Jonsson Esping – från en småländsk by till kriget; På 1600-talet drogs tusentals unga män bort från sina hem och byar för att tjäna kronan i krig som utkämpades långt från deras vardag. De flesta försvann spårlöst ur historien, endast kända genom korta notiser i gamla längder och rullor. Men ibland går det att spåra dem längre, steg för steg, från hembygden och ut i stormaktstidens värld. Per Jonsson Esping är ett sådant namn. För många släktforskare i Fröderydbygden är han välbekant, vem var han innan han blev knekt, och var hade han sitt ursprung? Med hjälp av genomgång av roteringslängder och mantalslängder går det nu att kasta nytt ljus över hans ungdomsår och den väg som förde honom från en småländsk by till stormaktstidens krig. Del 1/2.

Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden; Det här är berättelsen om soldaten Per Jonsson Esping från Fröderyd socken på det småländska höglandet. Hans levnad sammanfaller med Sveriges uppstigande till en av Europas stormakter. Berättelsen om Per är också en berättelse om hur det var att leva som soldat under 1600-talet. Han började som utskriven gemen soldat och genom åren klättrade han i den militära hierarkin tills han strax före sin död i Pommern blev löjtnant. Del 2/2.

Rötter i Äsprilla – Jon Persson och spåren tillbaka till 1500-talet: Hur långt tillbaka kan man egentligen följa en släkt i en småländsk bondby? För många med rötter i Fröderydsbygden – och inte minst i Äsprilla – leder spåren gång på gång tillbaka till samma personer och gårdar. En av dessa är Per Månsson, som brukade Norrgården i Äsprilla under 1500-talets slut. Genom hans söner och deras efterkommande har en mängd släktlinjer vuxit fram, däribland den vida spridda släkten efter Per Jonsson Esping med tusentals kända ättlingar i dag. Med hjälp av jordeböcker, tiondelängder, mantalslängder, domböcker och kyrkliga räkenskaper följer denna berättelse gårdens brukare och deras familjer genom 1600-talet och visar hur det, trots fragmentariska källor, ofta är möjligt att nå tillbaka till 1500-talet. I denna första del står Jon Persson och hans efterkommande i centrum, medan hans bror Karl Persson och Norrgårdens fortsatta historia behandlas i nästa del.

Utskrivningarna – allmogens gissel under 1600-talet; Om roteringslängder, lottdragning och ett liv i ständig fruktan. För allmogen på 1600-talet var utskrivningarna en återkommande börda och djupt hatade. Varje år kunde kronan kräva ännu en ung man, och varje gång levde familjerna med rädslan att för alltid mista en son eller en bror. Den här berättelsen följer hur utskrivningarna slog mot Äsprilla by på det småländska höglandet och de unga män som togs ut under 1620-, 1630- och 1640-talen – och vad som sedan blev deras öde.

Roterings- och Utskrivningslängder för Fröderyds gäld; Detta register över Roterings- och Utskrivningslängder omfattar i huvudsak socknarna i Fröderyds gäld – Fröderyd, Bäckaby och Ramkvilla – i Västra Härad och Jönköpings län. Det omfattar för närvarande 3041 poster mellan åren 1621 – 1653 och kommer att växa med tiden. Utskrivningslängden sammanfattar sockenvis vilka som skrivits ut som soldater. Även om det primära intresset för släktforskaren är att hitta sin soldat, kan det vara givande att  studera roteringslängden. Roteringslängderna upptar alla gårdar och ger oftast namn på bonden som brukade den och kan på så sätt fylla luckor eller komplettera uppgifter i jordeböcker och mantalslängder. Längderna från 1630-talet är särskilt rika på information och innehåller mantalslängder, namnen på bönderna över 60 år, gamla soldater och annan information på lytta personer i socknen, med mera.

Rullor Jönköpings Infanteriregemente; Detta register över Jönköpings infanteriregemente innehåller soldaterna från socknarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla (Västra Härad) och omfattar (för närvarande) perioden 1628 till 1722 med 2800 poster.

Ut i 30-åriga kriget; Smålands ryttare skickades år 1630 till andra sidan Östersjön för att delta i trettioåriga kriget. De var med i den första vågen och landsteg samtidigt som Gustav II Adolf. I det här inlägget skall vi följa hur det gick för ryttarna från Västra härad under de första ett och ett halvt åren.

Brukare i Äsprilla by 1548-1700; Hur såg livet ut i Äsprilla för nästan 500 år sedan – och vilka var människorna som brukade jorden där? Genom gamla skattelängder, jordeböcker och andra arkivhandlingar går det faktiskt att följa gårdarna och deras brukare långt bak i tiden. I det här inlägget berättar jag om hur Äsprilla by växer fram i källorna, vilka gårdar som fanns redan på 1500-talet och hur jag har försökt kartlägga dem som brukade jorden under de följande seklerna. Även om du inte har anor från just Äsprilla by kan brukarlängden vara av intresse – här finns nämligen länkar till de olika källorna som kan användas för forskning i hela Fröderyd socken, dess grannsocknar och Västra härad i stort. Förhoppningsvis kan den också inspirera dig – och andra med intresse för bygden – att upprätta en liknande längd för just din egen by.

Byar och torp i Fröderyd; byarna och torpen i Fröderyd socken under 1700-talet, med översiktskarta.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 7.600 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Skattelängderna talar: att läsa jordeböcker, tionde- och mantalslängder; Har du någon gång undrat vilka som brukade jorden innan kyrkböckerna börjar – och hur deras liv såg ut? Kanske har du redan bläddrat i jordeböcker eller mantalslängder och funnit ett bekant namn, men inte riktigt förstått vad de andra uppgifterna betyder. Dessa gamla skattelängder döljer ofta mycket mer än man först anar – om gårdens storlek, skyldigheter, skatter och till och med om familjens sammansättning. Här får du en inblick i några av de viktigaste källorna till 1500- och 1600-talens gårdar, brukare och skatteförhållanden: jordeböckerna, tiondelängderna och mantalslängderna. Genom att läsa och jämföra uppgifterna i dessa längder går det att följa både gårdar och människor bakåt i tiden och på så sätt väva samman en nästan obruten kedja av dem som en gång brukade jorden.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Roterings- och utskrivningslängder, Jönköpings regementes rullor och mantalslängder.

Jöns Jonsson och hans lejde knekt Erik Jonsson förekommer i följande roterings- och utskrivningsrullor samt mönsterrullor :

1. 1641 361A Roterings- och Utskrivningslängd, Jöns Jonsson i Solkaryd, LÄNK
2. 1641:3 Nyantagna, Jöns Jonsson i Solkaryd, LÄNK
3. 1641:7 (1641-06-19) Erik Axelssons kompani, Jöns Jonsson i Solkaryd, LÄNK
4. 1642:6 (1642-05-20) Erik Axelssons kompani, Erik Jonsson, för Jöns Jonsson i Solkaryd, LÄNK
5. 1643:7 (1643-04-23) Erik Axelssons kompani, Erik Jonsson, för Jöns Jonsson i Solkaryd, LÄNK
6. 1644:8 (1644-01-31) Crafft Wulffs kompani, Erik Jonsson för Solkaryd, LÄNK
7. 1644:8 Per Stiernas kompani, Erik Jonsson för Solkaryd, LÄNK
8. 1645:9 Per Stiernas kompani, Erik Jonsson för Solkaryd, LÄNK
9. 1646:7 Erik Axelssons kompani, Erik Jönsson, lejd av Jöns Jonsson i Solkaryd, LÄNK
10. 1647:8 Göran Silferhielms kompani, Erik Jonsson, lejd av Jöns Jonsson i Solkaryd, LÄNK
11. 1650:4 Göran Silferhielms kompani, Erik Jonsson, i Halmstad. LÄNK
12. 1651:4 (1651-06-01) Göran Silferhielms kompani, Erik Jonsson, lejd av Jöns Jönsson. LÄNK
13. 1652:4 (1652-02-10) Göran Silferhielms kompani, Erik Jonsson, lejd av Jöns Jönsson. LÄNK
14. 1653:2 (1653-06-11) Göran Silferhielms kompani, Erik Jonsson, lejd av Jöns Jönsson. LÄNK
15. 1654:3 (1654-04-27) Nils Kaggs kompani, Erik Jonsson, lejd av Jöns Jönsson. LÄNK
16. 1654:3 (1654-07-15) Johan Lods kompani, Erik Jonsson, lejd av Jöns Jönsson. LÄNK
17. 1655:3 (1654-10-20) Johan Lods kompani, Wismar, Erik Jonsson. LÄNK
18. 1656:10 (1646-04-01) Johan Lods kompani, Marienburg, Erik Jonsson, LÄNK
19. 1657:3 (1657) Johan Lods kompani, avgångsrulla, Erik Jonsson, LÄNK

Bilder:

1. Bild: ArkivDigital. Källa: Rullor 1620-1723 1642:6 (1642) Bild 2090 / sid 223 (AID: v751096.b2090.s223, NAD: SE/KrA/0022)
2. Bild: ArkivDigital. Källa: Mantalslängder 1642-1820 Jönköpings län 1643-1820 (F) 4 (1646) Bild 880 / sid 556 (AID: v843384.b880.s556, NAD: SE/RA/55203/55203.05)
3. Thomas Lindgren / ChatGPT.
4. Thomas Lindgren / ChatGPT.
5. Thomas Lindgren / ChatGPT
6. Wikimedia Commons – Suecia_3-105; Halmstad. Public domain (publicerad före 1923)
7. Thomas Lindgren / ChatGPT
8. Källa: Thomas Lindgren / ChatGPT
9. Källa: Thomas Lindgren / ChatGPT
10. Kartunderlag: Google Maps. Grafik och historiska tillägg: Thomas Lindgren.
11. Thomas Lindgren / ChatGPT
12. Thomas Lindgren / ChatGPT

Övrigt:

1. Anteckningar rörande Kongliga Jönköpings regementes historia, av L.G.T. Tidander. Andra, omarbetade upplagen. Västerås 1910, Västmanlands Allehanda Tryckeri.