Bäckaby lånebok 1832-1892
När jag besökte hembygdsgården i Bäckaby i somras fick jag möjlighet att titta in ett rum och fann då en lånebok med förteckning över dem som hade lån i Bäckabys kyrkokassa. Den omfattar åren 1832 till 1892. Den ger en unik insikt i när och hur våra förfäder lånade pengar. Om du har släkt i Bäckaby eller i trakten är det inte omöjligt att du hittar dem här, endera som låntagare eller som borgenär. Jag fotograferade av boken och den finns nu inlagd på min hemsida och numer finns den även hos Arkiv Digital där den finns under ”Bäckaby hembygdsförening”.
Lånekassorna
I låneboken finns två kassor; för varje år redovisas låntagarna ur kyrkokassan och därefter låntagarna ur fattigkassan. Kyrkokassan var den större av de två med ungefär fyra gånger så mycket kapital.
Socknen hade fler kassor som sköttes; förutom de förutnämnda två kassorna fanns brandstodskassan, skolkassan och sockenkassan. Men från och med 1849 saknas fattigkassan i låneboken och endast bokföringen för kyrkokassan finns kvar. Förklaringen finns att läsa i sockenstämman som hölls den åttonde maj 1849. Denna stämma hölls alltid i början av maj och dess främsta syfte, i alla fall kring den här tiden, var att redovisa kassornas ekonomi och behållning. Detta år utelämnas fattigkassan i genomgången men sist i första punkten på stämman står det att läsa: ”hvad angår fattigkassan, kommer den att förses med särskild Räkenskapsbok och redovisas hädanefter vid Höststämman i November”. Man lyfte alltså ut fattigkassan från sockenstämman i maj och bokföringen skedde från och med nu i en egen bok.
Boken börjar den förste maj 1833 och räknar upp 56 låntagare. Till vänster på den vänstra sidan på varje uppslag finner vi kolumnen ”Utestående kapitaler 1/5 1832”, därefter följer Låntagarens namn och hemort. Här ser vi också att räntan var fem procent. Längst till höger på den vänstra sidan uppges ”Skuldsedel datum”. På den högra sidan av uppslaget finner vi borgenärerna – i regel två – som stod som garanter ”såsom för egen skuld”. De fick alltså träda in och återbetala i den händelse låntagaren inte klarade av räntan eller att betala in skulden. I de två sista kolumnerna anges ”Upplupne Räntor 1/5 1833” samt ”Utestående Kapitaler 1/5 1833”.
Kyrkokassans låntagare
Nedan ger jag några exempel på låntagare och hur man i många fall kan knyta ihop deras lån med händelser i deras liv.
Den första inskrivne låntagaren i boken är Nils Nilsson i Norrskog. Han hade den 29 november 1829 tagit ett litet lån ur Bäckabys kyrkokassa på 33 riksdaler och 16 skilling. Som borgenärer ställde sig Peter Nilsson i Paddingetorp och Magnus Persson i Tostatorp. Låntagaren Nils Nilsson var 45 år när lånet togs, gift med Anna Lisa Svensdotter och de hade åtta barn tillsammans. Ytterligare två barn skulle komma de närmaste åren. Kanske hade Nils hamnat i ekonomiskt trångmål, för 1835 lämnade han fädernegården och blev torpare på Lilla Norrskog, som av namnet avslöjar låg under Norrskog. Nils avled av vattensot 1853 i en ålder av 69 år.
Isak Samuelsson hette en mjölnare i Österkvarn, Ramkvilla socken. Han var bördig från Äsprilla i Fröderyd, gift med smedsdottern Britta Kajsa Eriksdotter från Braås i Sjösås socken. Isak var sedan 1828 ägare till Österkvarn med tillhörande kvarn. År 1830 tog han ett mindre lån på 40 riksdaler ur Bäckabys kyrkokassa. Hur mycket fick man för denna summa pengar? För 40 riksdaler riksgälds kunde man till exempel köpa en oxe eller en ko plus en tunna råg.
Isak med hustru och fyra barn, flyttade 1836 till Marbäckshult men redan efter tre år flyttade de vidare då Isak köpte Klanekvarn under Rösås i Bäckaby socken. I samband med denna flytt tog han upp två nya lån ur Bäckabys kyrkokassa, det ena på 30 riksdaler och det andra på 177 riksdaler. Förmodligen tog han dessa lån för att bekosta den nya gården. Han erlade fem procents ränta så varje år fick han betala nära tolv riksdaler vilket årliga motsvarade drygt en tunna råg. Det gick bra för mjölnaren och då han lämnade över kvarnen till sonen Karl kunde han förste maj 1844 betala tillbaka alla tre lånen den. Den sammanlagde inbetalningen var på 259 riksdaler, ett års ränta inräknad.
Ibland hände det att låntagaren avled. När Peter Torsson avled på sommaren 1841 var det sterbhuset som övertog skulderna.
Han hade enligt bouppteckningen två lån; ett ur kyrkokassan på 140 riksdaler och ett ur fattigkassan på 134 riksdaler. Han och hans hustru hade haft en gård på ett fjärdedels mantal i Stora Götestorp i grannsocknen Södra Solberga. De sålde denna och köpte en mindre gård på en åttondels mantal i Gudmundsås Norrgård. I bouppteckningen som hölls den förste september 1841 var tillgångarna 682 riksdaler, skulderna 373 riksdaler och boets behållning således 303 riksdaler. Det var mindre än gårdens värde, vilken värderades till 500 riksdaler. Bland skulderna i bouppteckningen finner man mycket riktigt Peters lån ur både kyrkokassan och fattigkassan.
Hemmansägaren till en fjärdedels mantal, Johannes Jonasson i Slageryd Västergård, sålde 1870 halva gården till dottern Maria och hennes make Johan Magnus Karlsson. Maria hade en yngre broder som gifte också gifte sig och i samband med detta övertog han på våren 1877 faderns resterande gårdsbruk på en åttonsdels mantal. Den yngre brodern står som hemmansägare i husförhörslängen, men jag tror att det var systern Maria och hennes make Johan Magnus som var ägarna. Sannolikt är det denna gårdsdel som köpebrevet från april 1877 avser och just detta år tog Maria och Johan Magnus ett lån på 350 kronor vilket jag tycker tyder på att det var de som köpte denna fastighet så att de nu kom att äga hela fjärdingen som fadern hade gjort. Detta lån på 350 kronor fanns kvar tills låneboken slutar 1892.
Peter Jonsson i Slageryd Övergård tog ett lån 1870 på 100 riksdaler. Han ägde en gård på en fjärdedels mantal men hade 1861 även köpt granngården på en åttondels mantal. Möjligen är lånet från 1870 kopplat till detta köp, men det kan vi inte med säkerhet veta eftersom det är en lucka i låneboken mellan åren 1861 till 1875. Lånet från 1870 hade han kvar så länge låneboken varade, det vill säga till 1892.
Kyrkokassans storlek
När boken börjar 1833 var det utlånade kapitalet 2 172 riksdaler och det växte stadigt de kommande sextio åren till 42 042 kronor.
Räntan var som sagts ovan fem procent. Kapitalet växte därför årligen med fem procent och det fanns praktiskt taget inga kapitalförluster där låntagarna inte klarade av sina lån. Om så förekom att någon inte kunde klara av sin skuld fanns ju borgenärerna som då fick dessa träda in och stå ”såsom för egen skuld”.
Men ibland skedde ändå kapitalförluster. En sådan behandlades på sockenstämman i maj 1870 under den tredje punkten. Stämman beslutade enhälligt att hos Domkapitlet i Växjö ansöka om att Anders Karlsson i Knutstorp skuld på 100 riksdaler skulle efterskänkas. Han hade blivit lurad och fått en revers men inga pengar. Dessutom hade både Anders Karlsson och hans borgenärer för lånet gjort konkurs.
I diagrammet nedan visas kyrkokassans utveckling från 1833 till 1892 som den brandgula kurvan. Den blå kurvan visar en tänkt årlig tillväxt på fem procent med samma startkapital 1833. Som man ser så växer kassan stadigt med fem procent per år fram till 1859. Året därpå tar den ett språng och ökar från 7 000 till 12 000 riksdaler. Vad var det som hände då? Fick man ett plötsligt tillskott till kassan? Nej, förklaringen är en annan.
Studerar man räkenskaperna för år 1859 ser man att alla ingående skulder är i riksdaler Banco medan de utgående skulderna är riksdaler riksgälds och har räknats upp med 50%. Växlingskursen var alltså tre riksdaler riksgälds per två riksdaler banco. Det här kan vara bra att veta när man studerar till exempel bouppteckningar.
Det kan påpekas att det inte alltid är så lätt att veta vilken sorts riksdaler det handlade om eftersom rubrikerna i låneboken inte anger detta. Men för 1859 förtydligas detta då man detta år bytte myntsystem. Om man är osäker på vilken av de två myntenheterna som används, kan man skilja dem åt genom att riksmynt är uppdelade i två delar, riksdaler och ören , medan Banco är uppdelade i tre delar; riksdaler, skilling och runstycken. Mer om myntenheterna lite längre ned.
År 1833 var det 56 låntagare med ett genomsnittligt lån på 39 riksdaler. Nya låntagare kunde komma in dels för de pengar som återbetalats från dem som avslutat sina lån, dels för årets ränteinkomster. Kyrkokassan blev allt populärare och tack vare det växande kapitalet kunde fler ta del av den. Antalet låntagare ökade stadigt och de var 122 till antalet vid bokens slut och då hade det genomsnittliga lånet ökat till 314 kronor eller omräknat till 209 riksdaler. Intressant att notera är alltså att lånets storlek ökar fem gånger (400%) medan prisökningen var 30-35%. Min gissning är att det har att göra med värdeutvecklingen på gårdarna.
I sockenstämmans anteckning från 1881 utgjorde låntagarna inom Bäckabys socken 28829 kronor medan utsocknes utgjorde 1985 kronor. Låntagarna inom socknen stod alltså för 94% av det utlånade kapitalet.
År 1884 beslutade sockenstämman att under fyra år använda ränteinkomsterna från kyrkokassan till att bekosta skolhus och sockenstugan. Därför stannade kassans kapital på ungefär samma läge under åren 1883-1886 vilket syns i diagrammet ovan.
Prisutvecklingen
Kostnadsutvecklingen under 1800-talet är svår att bedöma men jag har gjort ett försök att förstå några av huvuddragen som påverkade människorna på landet. Om man tittar på konsumentprisindex så ökade denna under perioden 1832-1892 med ungefär 35 procent. Lönerna å andra sidan ökade tre gånger så så helt klart fanns det relativt mycket mer pengar för vanligt folk att röra sig med år 1892 än sextio år tidigare. Men även om prisutvecklingen var låg och lönerna ökade så steg värdet på jordbruksfastigheterna än mer. En gård blev under samma period nästan fyra gånger dyrare. Mer om detta finns att läsa i inlägget Jordbruksfastigheternas värdeutveckling 1780-1900.
Litet om myntenheterna
År 1832 var det riksdalern som användes. Det gick 48 skilling på en riksdaler och 12 runstycken på varje shilling. Så för att räkna ut räntan, är det enklast att först räkna ut hur många runstycken skulden motsvarade och sedan räkna sig tillbaka till shilling och riksdaler.
Ett räkneexempel: som nummer tre bland 1833 års låntagare finner vi Germund Jansson i Ekekull. Han hade en skuld från 1831 och som var på 111 riksdaler, 5 skilling och 4 runstycken. Omräknat till runstycken blir det 64000 runstycken. Med en ränta 5 procent skulle han alltså årligen betala 5/100*64000 = 3200 runstycken. Då det går 48×12=576 runstycken på varje riksdaler, blir det 5 (hela) riksdaler. Återstoden 3200-5×576 = 320 runstycken motsvarar 26 skilling. Återstoden 320-26×12 = 8 runstycken. Den årliga räntan på 5 procent motsvarade således 5 riksdaler, 26 skilling och 8 runstycken och det är precis vad som står under kolumnen ”Upplupne räntor 1/5 1833”. Krångligt, eller hur?
Myntsystemet reformerades och perioden 1855 till 1873 kallas för riksmyntsperioden. Vid övergången från riksdaler banco fick man 1:50 riksdaler riksmynt. Man kan se i Bäckabys lånebok att man fortsatte att använda riksdaler banco fram till 1858 då man tog steget och använde riksdaler riksmynt som var uppdelade i 100 öre. Från och med nu blir det mycket enklare att räkna ut räntan och det fungerar på samma sätt som i våra dagar, även om vi inte har så stor nytta av öre längre.
Nästa myntreform skedde 1873 då kronan ersatte riksdalern. I Bäckaby lånebok är det en lucka mellan åren 1861 och 1875. För 1876 år står det klart och tydligt att myntenheten är kronor och ören.
Har du kommentarer eller vet mer?
Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.
Vidare läsning
Bäckaby lånebok 1832-1892 – Bildarkivet; I Bäckabys hembygdsgård finns en gammal lånebok förvarad vilken bokförde socknens bankverksamhet mellan åren 1832 och 1892. Jag har fotograferat boken och det blev 195 bilder vilka jag delar med mig i detta inlägg.
Jordbruksfastigheternas värdeutveckling 1780-1900; Om du är intresserad av att se hur dina anfäders gård var värd i förhållande till andra och hur värdeutvecklingen på jordbruksfastigheter var så kan detta inlägg vara av intresse. Min lilla undersökning spänner över perioden från 1780 till 1900 och visar som jämförelse konsumentprisindex och löneutvecklingen.
Bäckaby sockenstämmoprotokoll; Nedan följer valda utdrag ur sockenstämmoprotokoll från Bäckaby (F). Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig. Materialet kommer att växa över tid då jag successivt lägger in mer.
I dödens skugga – fadersmordet i Ramkvilla 1912; Det här är berättelsen om en sinnessjuk ung man som med kraftigt våld mördar sin pappa i Höreda Södergård år 1912. Det blir kulmen i en mångårig skräckfylld relation mellan föräldrarna och sonen, vilka många gånger levat i rädsla för honom.
Källor
- Vikt-, mått- och myntenheter, https://www.lokalhistoria.nu/vart-att-veta/vikt-matt-och-myntenheter
- Prisomräknare från medeltiden till 2100, http://historicalstatistics.org/Jamforelsepris.htm
- Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343-X
- Mina Anor: Bäckaby lånebok 1832-1892 – Bildarkivet
- Arkiv Digital: Bäckaby hembygdsförening (F) Lånebok:1 (1832-1892)