I prästgården i Fröderyds kyrkby bodde kyrkoherden Andreas Boman. I samma by, i Södergården, bodde sedan drygt ett år fjärdingsmannen Daniel Esping. Det blev tämligen snart osämja dem emellan vilken slutade på tinget och som detta inlägg skall handla om.

Bakgrund

Daniel brukade sedan ett år tillbaka, 1693, Fröderyd Södergård i kyrkbyn. Han var i fyrtioårsåldern, gift och hade två små barn. Hans fader hade i livstiden varit löjtnanten Per Jonsson Esping och Daniel hade varit ute i kriget tillsammans med honom. Väl hemkommen därifrån blev han rusthållare i Kallsjö, men av någon anledning hade han för något år sedan fått lämna denna gård och i stället bli hemmansbrukare, det vill säga han ägde inte sin gård längre.

Han hade sedan en tid haft tjänsten som fjärdingsman vilket gav honom lite sidoinkomst och dessutom synes han ha hållit i klockringningen i kyrkan.

Kyrkoherden Andreas Boman, som var på sitt femtionde år, hade innehaft tjänsten i Fröderyd sedan sju år. Som kyrkoherde synes Boman ha skaffat sig respekt av sina åhörare. Efter hans död klagade de att ”salige Prosten ensidigt allt gjort, intet hållit sockenstämmor och låtit dem veta om kyrkans räkningar, ej heller hava de torts fråga honom efter något.” Sista sockenstämman hölls 1694 och sedan blev det ingen mer förrän efter hans död 1724.

Kyrkoherden tycks någon gång ha misstänkt Daniel ha stulit från hans vedtrave och påtalat detta för honom. Daniel tog illa vid sig av detta. Han å sin sida beskyllde kyrkoherden och sexmännen för att ha undandolt mantal vid mantalsskrivningen och därigenom ha stulit från Kungen och kronan. Daniel hade ett flertal gånger hörts beskylla kyrkoherden och vid högmässan sistlidne jul 1694 hade Daniel kommit drucken och smädat både kyrkoherden och hans hustru Anna Mellin. Nu var måttet rågat.  Kyrkoherden hade blivit förnedrad inför församlingsmedlemmarna och han ansåg även att detta var sabbatsbrott. Så därför gick Andreas Boman till länsmannen Sven Svensson i Lövshult i grannsocknen Hultsjö för att stämma Daniel inför tinget.

Inför Västra härads ting

Daniel Esping och kyrkoherden möttes i tinget i Vrigstad lördagen den nittonde januari. Kyrkoherden hade samlat på sig sju anklagelsepunkter som han genom länsmannen anförde, vilka bestod i att Daniel:

• hade uttalat förbannelser och fört ett förargligt leverne i kyrkan
• hade kommit berusad till kyrkan
• hade sagt emot kyrkoherden i kyrkan
• uttalat smädesord i kyrkan
• överfallit allmogen vid ”penningestämmor
• smädat kyrkans sexmän
• varit berusad i kyrkan sistlidne juldag, skrikit och ropat, sagt förbannelser och allmänt ställt till med oordning.

Som stöd för dessa anklagelser åberopade kyrkoherden Andreas Boman samtliga kyrkans sexmän, nämligen Djur Svensson i Ekeberg, Sven i Fröset, Sven i Hökhult, Johan i Äsprilla och Johan i Årset. Sexmännen klagade även över att fjärdingsmannen kallat dem för ”hohla” och att de beskyllts för att ha stulit och dolt mantalspenningar. Tingsrätten ansåg emellertid dessa sexmän vara jäviga med kyrkoherden och lät dem därför inte vittna. Men kyrkoherden hade kallat inte mindre än åtta andra män från Fröderyds socken att vittna för honom. Dessa män avlade eden inför häradsrätten och steg upp och vittnade, en efter en.

Vittnet Jöns Jonsson i Kallsjö

Först ut att vittna var rusthållaren Jöns Jonsson i Kallsjö. Han sade att han visserligen hade hört Daniel svära i sitt såväl som i hans hus, men inte hört honom göra det varken i kyrkan eller på kyrkogården.

Däremot hade han sett Daniel komma drucken till kyrkan på Staffansmässodagen, det vill säga annandag jul. Och när ”tron” sjöngs och kyrkoherden gick fram och tillbaka i kyrkogången, hörde han Daniel säga ”iag skall siunga troon, så att han skall hörat” och det hade han sagt så högt att alla i de närmaste stolarna hörde det.

Vidare hade vittnet Jöns i Kallsjö hört berättats att då kyrkohedens hustru kom in i kyrkan på juldagen och gick emot kyrkoherden som stod i predikstolen, då hade Daniel utropat att ”månne det hårset inthet före wahrit i kiörkan i daag”! Ett ”hårs” var en gammal häst, alltså ett öknamn på kvinnan.

Vidare berättade Jöns i Kallsjö, att då det varit ”penningemöte” i Strömmen (Nackeström) i april månad förlidet år, så hade Daniel och Lars i Strömmen slagits om drickat vid mötet. Ett penningemöte var sannolikt ett mantalsmöte där sockenborna samlades och under ledningen av kyrkoherden och sexmännen gjorde upp årets lista för vilka som skulle betala mantalspenningen.

Söndagen för julhelgen hade Daniel sagt om kyrkoherden, när de var i Flohult (anm: troligen Hjälmseryds socken),  att denne ”skall wahra een tiuf och skiällm till han bewijsar mig tiuf wara”.

Vittnet Håkan Johansson i Holmeshult

Om juldagen var vittnet Håkan Johansson i Holmeshult gäst hos Daniel Esping. Fram emot kvällen gick de tillsammans upp till kyrkan för att ringa aftonringningen, och när de kom ut på gatan igen hade Daniel med eder och svordomar sagt ”tiuf och skiällm till dhe skola bewijsa mig något tiufwostycke”, samt tillagt att ”prästen skyller mig att iag stuhlit wed på hans wedkast”.

Vittnet Ryttaren Göte Svensson i Ljunganäs

Ryttaren Göte Svensson var svåger till Daniel Esping; deras hustrur var nämligen systrar. Göte och Daniel hade en tid bott tillsammans och om de två första anklagelsepunkterna visste han inget att berätta om. Men om annandagen i kyrkan och efter gudstjänsten då välsignelsen var sagd, hade kyrkoherden sagt att om någon ville gå herrens nattvard till nyår så skulle de komma fram och låta sig antecknas. Då hade Daniel sagt högt och tydligt så att folket i kyrkan kunde höra, men utan ondo eller iver enligt Göte, ”dhet hafwa åthskillige williat gådt i daag och inthet fådt gåå!”

Om juldagen, när Daniel och Håkan i Holmeshult kom ifrån kyrkan efter aftonringningen, skrek och ropade Daniel med svordomar, och sade ”tiuf och skiällm till han bewijsar mig”, men nämnde ingen person vid namn.

Vittnet Anders Nilsson i Huluboda

Anders Nilsson visste att Daniel Esping brukade svära, han såväl som vittnet själv och andra. Det var med andra ord inget ovanligt med detta.

Vid gudstjänsten på annandagen såg han Daniel komma drucken till kyrkan. Vittnet visste dock inget om någon förargelse som Daniel skulle ha gjort, annat än att denne efter avslutad gudstjänst opassande svarat kyrkoherden angående om det fanns fler som ville ta nattvarden på nyårsdagen.

Vittnet Nils Månsson i Kallsjö

Även vittnet Nils Månsson i Kallsjö sade att ”nog swäria många, och han (Daniel) som andra”. Och nog hade Daniel det ryktet om sig, att han brukade eder och svordomar.

Nils hade stått bredvid Daniel i kyrkan på annandagen och sett att han var ”något drucken i kiörkian då de stådt i stoohl ihoop”, men han hade inte hört eller märkt av någon förargelse från Daniel. Men när gudstjänsten var slut, hade han svarat kyrkoherden som berättats av tidigare vittnesmål.

Och på juldagen, då Daniel fällde orden över den sent inkomna hustrun till kyrkoherden: ”har dhet hårset inthet warit i kiörkian förän nu?”. Men, tillade Nils Månsson, detta sades inte så högt och ”hördes inthet wijdare än öfwer den stoohlen”.

Vittnena Håkan Jonsson i Flathult och Nils Månsson i Kristersorp

Vittnena Håkan Jonsson i Flathult och Nils Månsson i Kristerstorp kunde berätta att Daniel Esping var  benägen att svära när han blivit drucken.

Samt att den tredje söndagen i advent när de var i Flohult, hade Daniel om kvällen sagt då han var något drucken, att ”kiörkioherden skulle wahra een tiuf och skiällm till dess han bewijsa honom något tiufwastycke och dhet wille han gifwa honom skrifteligen”.

Vittnet Johan Hansson i Fröset

Vittnet Johan Hansson i Fröset hade inte mycket säga, men försvarade Daniel med orden ”de willia fuller skylla honom före at han är een swärriare, men har inthet hört honom bruka sådant.” Johan gav alltså en bild som gick stick i stäv med föregående vittnen!

Domslutet

När det sista vittnesmålet avlagts, sade Daniel Esping att inget av det som sagts var osant och att han vid nästa ting ville bevisa att kyrkoherden vägrat hustrur att komma till kyrkan och hindrat folk som velat att ta herrens nattvard.

Därefter fattade tingsrätten sina beslut över de sju åtalspunkterna och det blev dessvärre en stor besvikelse för kyrkoherden.

På den första punkten, att Daniel skulle ha hade uttalat förbannelser och fört ett förargligt leverne i kyrkan, menade rätten att visserligen var Daniel en oförbätterlig och obotlig person men man kunde ändå inte lasta honom för sabbatsbrott. Därför blev han för denna gången friad men med en allvarlig förmaning att upphöra med ”gudz nampns missbruuk hädaneffter” och istället vara ett föredöme och leverne som ”enn god och redelig man”.

Inte heller hade tingsrätten övertygats om att Daniel gjort någon offentlig förargelse i guds hus och kyrka, så friades han även från den andra och tredje åtalspunkten, det vill säga att han hade kommit berusad till kyrkan och hade sagt emot kyrkoherden i kyrkan. Troligen fäste sig tingsrätten vid vittnesmålen att Daniels ord inte hördes mer än av de närmaste kring honom.

Vad beträffar den fjärde punkten, att Daniel skulle ha uttalat smädesord över kyrkoherdens hustru i kyrkan, såg tingsrätten allvarligare på. Han hade kallat henne vid oanständigt namn och därför ”ohöfligt wahrit” emot en ”förmähm och hederlig mans hustru”. Därför fick Daniel för detta smädesord plikta dubbla tre marker eftersom det skett i kyrkan. Om vi antar att böterna på sex mark var i silvermynt, motsvarade böterna ungefär en tredjedels tunna råg. Ett nog så kännbart straff, får man förmoda.

Daniel friades helt från den femte punkten, att ha överfallit allmogen vid ”penningestämmor”, vilket icke hade kunnat bevisas genom vittnesmålen.

Och då Daniel hade erbjudit sig att vid nästa ting bevisa att sexmännen och kyrkoherden undandolt mantal, lämnade tingsrätten den sjätte och sjunde punkten därhän och menade att det var upp till parterna att lösa det bäst de gitte.

Slutord

En stund senare denna dag, som mål nummer 45, tog länsmannen upp Daniels löfte att han till nästa ting skulle bevisa att sexmännen och kyrkoherden hade ”stulit undan” mantal för kungliga majestät och kronan samt bevisa varför han ”skiällt kiörkioherden för tiuf och skiählm”. Kyrkoherden synes ha varit uppgiven inför denna mans envishet, och fällde en förbön för honom. Mig veterligen återkom inte Daniel till tinget i detta ärende.

Fjärdingsmannen Daniel Esping, sexmannen Djur Svensson i Ekeberg och vittnet Johan Hansson i Fröset är anfäder till mig.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.

Vidare läsning

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Första sockenstämman på 30 år; I Fröderyds pastorat hade inga sockenstämmor hållits i mannaminne. Ja, det var så länge sedan att det endast var de äldre som mindes dem. Men nu på våren 1724 hölls sockenstämmor i pastorats tre socknar. Varför hade det varit så långt uppehåll och vad föranledde att de kom igång igen?

Kroppsstraff vid 1700-talets början; I domböckernas saköreslängder finner man emellanåt att de dömda inte kunnat betala sina böter utan istället fått ta kroppsstraff. Hur vanligt förekommande var detta och var det vissa sakfällda som var vanligare än andra när det gäller kroppsbestraffning? Dessa och andra frågor försöker jag besvara på i detta inlägg genom att studera saköreslängderna för Västra härad mellan 1696 och 1720.

Kyrkoherdarna i Fröderyds pastorat; I socknen var prästen en viktig person, en auktoritet. Han var församlingens fader, en guds tjänare som förhörde sockenborna på deras kristendomskunskaper, särskilt guds bud. Han ledde de kyrkliga aktiviteterna under året såsom högmässa, dop, vigsel och begravning. I det klassamhälle som Sverige då var, skilde sig prästen från bönderna med sin universitetsutbildning. Men å andra sidan levde han på en gård i bygden nära sina församlingsbor och delade deras glädje och sorg, i med- och motgångar.

Per Jonsson Esping – soldat under stormaktstiden; Det här är berättelsen om soldaten Per Jonsson Esping från Fröderyd socken på det småländska höglandet. Hans levnad sammanfaller med Sveriges uppstigande till en av Europas stormakter. Berättelsen om Per är också en berättelse om hur det var att leva som soldat under 1600-talet. Han började som utskriven gemen soldat och genom åren klättrade han i den militära hierarkin tills han strax före sin död i Pommern blev löjtnant.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra Härads Dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1695-01-19 §33 Smädesord

Övrigt:

• Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar, av Lagerqvist, Lars O. och Nathorst-Böös, Ernst, Borås 1997, ISBN 91-03343-X