Grenadjären Frans Rydlund och hans maka Hulda

Grenadjären Frans Rydlund och hans maka Hulda

Frans & Hulda Rydlund i Slageryd Västergård, Bäckaby socken.

Det här är berättelsen om min pappas mormor och morfar, grenadjären Frans Rydlund och hans maka Hulda. De bodde i Slageryd Västergård i Bäckaby socken mitt på det småländska höglandet. Min pappa bodde där som liten pojk några år och har berättat för mig det han mindes av honom.

Frans barn- och ungdomsår

Frans föddes den 16 september 1875 på ett litet torp, Västerlid kallat, som låg i Norrskog i Bäckaby socken på det småländska höglandet. Föräldrarna var Johanna Andersdotter (T4:11) och sockenskräddaren Johannes Petersson (T4:12). Han var deras förstfödde och föräldrarna hade varit gifta ganska precis i nio månader! De hade flyttat in i torpet, som då stått öde en tid, när de gifte sig i december året innan. Kanske var det inte så bra i Norrskog, för kort efter Frans födelse flyttade den lilla familjen till grannbyn Bäckaby.  Där var de inneboende hos hemmansägaren Samuel Gabrielsson i Stockagård.

I Bäckaby fick Frans två systrar, Amanda och Matilda, innan familjen flyttade tillbaka till Slageryd till bostället Södrelund som låg på Västergårds ägor. Frans var då tre år gammal. Han kom att få ytterligare sex syskon de kommande 13 åren; Ida, Anders, Gustaf, Albert, Hanna Alfrida och slutligen, på våren 1891, Arvid. Hanna Alfrida, som föddes när Frans var 15 år, dog emellertid endast fem månader gammal. Vi vet inte av vad för prästen noterade inget om detta i dödboken. Frans hade nu sju syskon i livet; tre systrar och fyra bröder.

År 1897 flyttade hela familjen, utom systrarna Amanda och Matilda som flyttat ut åren innan, till torpet Österdal. Det låg på Svensgårds ägor i Slageryd.

Frans utbildades till skräddare, liksom sin far och yngre bröder Anders, Gustaf och Arvid. Troligen arbetade han som skräddare tid, men det står inget om detta i församlingsboken från denna tid. Kanske var skräddaryrket inget för Frans, för han lär ett tag ha varit på sin morbror Anders Magnus gård i Skepperstad som denne arrenderade. Denne brukade Skepperstad Stom fram till 1897. Där fick Frans lära sig djurhållning, hur man handlade med oxar och kor och hästar och sådant. Han fick lära sig hur man mätte djuren och hur man hittade olika fel på dem. På den tiden sålde man kor och kalvar nästan styckvis, så det gällde att vara kunnig så att man inte blev lurad. Senare sade han att han hade stor nytta av detta när han fick en egen gård.

Frans gjorde värnplikten 1896 och när han var 24 år, den 30 november 1899, tog han värvning. Han blev grenadjär nummer 121 för Tostatorp för Kungliga Småländska Grenadjärregementet och tog sig då namnet Rydlund; en anknytning till hembyn. Grenadjär var en soldat ur elitförband vid infanteriet. Han fick förmodligen gå teoriutbildning två vintrar i Karlskrona. Han var soldat för Tostatorp som låg alldeles intill Slageryd Västergård, men han bodde alltjämt kvar hemma hos föräldrarna på torpet Södrelund. Men inte så länge till, för Frans träffade en jämnårig flicka från granngården, Hulda Johansdotter (T3:5).

Frans Rydlund, 16/9 1875 – 21/12 1958.

Hulda från Västergård

Hulda föddes några dagar för jul, den 19 december, 1875 i Slageryd Västergård. Hon var dotter till hemmansägaren Johan Magnus Karlsson (T4:10) och Maria Johannesdotter (T4:9). Hon var deras fjärde barn men det var bara hon och den fyra år äldre systern Anna Karolina som överlevde barnaåren. Två yngre syskon hade åren mellan dessa systrar fötts och avlidit.

Gården som föräldrarna hade kallades för Dalen eftersom det var en dalgång nedanför. Här bodde även hennes morfar, som var född i samma gård, och hennes mormor. Hulda och hennes syster var den sjunde generationen i Slageryd Västergård släkten hade brukat sedan anfadern och ryttaren Per Siggesson flyttat dit år 1714. Detta var i slutet av Karl XII regeringstid.

Hulda och hennes syster var hemma på gården under uppväxten. Men 1897 tog hon ett säsongsarbete i Danmark mellan februari och november. Troligen var det arbete på sockerbetfälten på Lolland där efterfrågan var stark på billig arbetskraft, särskilt kvinnor. Arbetet på betfälten var hårt och fortgick utomhus i alla väder. Gallringen skedde med hjälp av en kortskaftad bethacka i hukad kroppställning. Förtjänsten var hög med svenska mått mätt och det var inte ovanligt att pigorna återvände hem med en god slant på fickan.

Som nämnts ovan fattade Frans och Hulda tycke för varandra och Hulda blev med barn på hösten 1900. De planerade att gifta sig men det fanns ett litet problem på vägen; Hulda kunde inte uppvisa hinderslöshet för prästen. Innan prästen beviljade lysning till äktenskap skulle han förvissa sig om att mannen såväl som kvinnan inte hade några hinder att gifta sig. Upplysning om detta fann han i första hand i församlingsboken. Hulda hade, emellertid, varit i Danmark några år tillbaka och saknade tydligen intyg därifrån om att hon inte gift sig där. Förskrifterna var sådana att om hinderslösheten var särskilt svår att styrka skulle tillkännagivande om det tilltänkta äktenskapet ske i Post- och Inrikestidningar och en tidsfrist lämnades för anmälan av hinder mot äktenskapet. Huldas familj annonserade den 17 och 18 februari samt den 1 mars 1901. Därefter skulle man avvakta en viss tid om någon anmälan kom in, tre månader i det här fallet. Därefter gick det fort; tre söndagar i rad den 2, 9 och 16 juni lystes det dem emellan. Frans och den numera höggravida Hulda vigdes sedan kommande lördag den 22 juni 1901. Båda var då 25 år gamla.

Annons i Post- och Inrikes Tidning 1901-02-28.

I dessa dagar var det mycket som hände omkring Hulda. Frans fick i slutet av maj månad tillträde till soldattorpet Lilla Hättebo som låg under Slageryd Östergårds ägor. Hulda valde att vara kvar hemma tills deras barn var fött. Huldas mormor, som bodde hemma hos dem, avled av slag den 10 juni i en ålder av 83 år. Mitt i bröllopsbestyren fick familjen även förbereda en begravning, vilken fick vänta tills den 14 juli.

I soldattorpet Lilla Hättebo

På dagen en vecka efter vigseln, den 29 juni, nedkom Hulda med deras första barn, dottern Ellen. Några dagar senare, när hon hämtat sig, flyttade hon och lilla Ellen från föräldrahemmet i Slageryd Västergård till Frans i Lilla Hättebo. I soldattorpet växte familjen raskt med sonen Henry som föddes på nyårsaftonen året därpå, och sedan Aron i september 1904.

Tillbaka till Västergård

Slageryd Västergård 1929.

Huldas föräldrar började komma till åren och ville överlämna brukningen till nästa generation. Frans och Hulda köpte Västergård och flyttade dit den 12 oktober 1908, vilket för övrigt var på Huldas fars 65-årsdag. Egendomen var på 1/4-dels mantal, vilket var ett gammalt skattemått. Mantal beräknades som regel i åker- och ängsmark, och uppskattades i tunnor (tunnland) och kappar efter hur mycket säd man kunde odla på marken. Till gården hörde 4½ hektar åker samt 41 hektar skog. Boningshuset hade Huldas far byggt när Hulda var i tioårsålder. Det var på fyra rum och ett kök. Köket var långsmalt med hallen mitt emot. Finrummet sträckte sig i hela husets bredd. Ladugården var bara ett par år gammal och hade plats för en häst och åtta kor. Det var med andra ord en egendom i gott skick som Frans fick möjlighet att överta. Med tanke på att han kom från en enkel och medellös bakgrund ter det sig märkligt att han kunde köpa gården. Men eftersom Hulda bara hade en syster behövde de endast lösa ut henne för halva egendomens värde. Med all sannolikhet fick Frans låna upp resten. Samtidigt som Frans och Hulda tog över gården tog de undantag.

Systern Anna Karolina hade varit mest hemma på gården i Västergård, med undantag för ett år då hon var piga i ett år på Bränsmålas gästgivaregård i Höreda socken. Hon gifte sig inte förrän hon var 37 år gammal, det var året efter Hulda och Frans tog över gården, och flyttade då till Bäckaby Klockaregård där maken var arrendator. Efter några år, 1913, fick de möjligheten att köpa en egen gård och flyttade till Knutstorp, som ligger omkring 6 kilometer sydväst om Slageryd. Denna gård brukade de i 16 år innan de 1929 flyttade litet söderut till byn Rulla i grannsocknen Ramkvilla. Efter ha varit änka i några år flyttade Anna Karolina till ålderdomshemmet i Bäckaby där hon framlevde sina sista år. Hon dog på senvintern 1956 i en ålder av 84 år. Anna Karolinas äktenskap var barnlöst.

På Västergård bodde Huldas föräldrar kvar på sitt undantag. De fick uppleva att Hulda och Frans fick ytterligare två barn som föddes i gården, nämligen Bertil i september 1910 och sist, min farmor Hanna (T2:3), som såg dagens ljus i augusti 1912. Johan Magnus gick bort 1919 i en ålder av 76 år, och Maria avled 1924, 81 år gammal. Båda dog av ålderdomssvaghet, som prästen noterade i dödboken.

Svärdsmedaljören

Frans och Hulda med barnen. Från vänster: troligen Henry, Ellen, troligen Aron. Kortet taget senast 1910.

Varje vår, då det var som mest att göra med jordbruket, skulle Frans iväg på övning en månad med det militära. Detta gjorde Hulda irriterad.

Frans var vid Karlskronas grenadjärregemente för det mesta. Han berättade att han en gång var i Växjö samtidigt som den gamle kungen, Gustav V, var där. De hade uppställning på Kronobergshed. Frans blev lite besviken för att kungen kom i den nya vanliga fältuniformen. Han hade väntat sig att han skulle komma i modell Ä, den som var blå. Kungen pratade med några av dem, men inte med Frans, och efteråt sade han att det hade varit roligt att vara med.

Inom det militära belönades Frans med svärdsmedaljen. Det var en utmärkelse instiftad 1850 av konung Oscar I för att tilldelas underbefäl och plutonsofficerare inom krigsmakten med minst 16 års oförvitlig tjänst. Den bär inskriptionen ”Konung och Fädernesland” och på frånsidan ”För Krigsmanna Förtjenster”. De 550 till utnämningsdatum äldsta medaljörerna erhöll en årlig pension om 15 kronor från den så kallede invalidhusfonden [1].

En soldatkollega till Frans, Ljunggren hette han, brukade skicka julkort till honom och på det stod det alltid ”Svärdsmedaljören Frans Rydlund”. Detta tyckte de var lustigt. Denne Ljunggren var också svärdsmedaljör, vilket han var noga med för på hans gravsten står det ”svärdsmannen Ljunggren”.

Utdelning av hushållningssällskapets medalj till Frans Rydlund. Övre raden fr v: Henry Rydlund, möjligen Bertil Rydlund, Aron Rydlund. Nedre raden fr v: Hanna Rydlund, Frans Rydlund, Hulda Rydlund, okänd, okänd. Daterat 1929 enligt anteckning i album hos Signe Rydlund.

Prisade av hushållningssällskapet

Frans och Hulda hade några mjölkkor, som de även använde till arbetet i jordbruket, men senare skaffade de sig en häst. Allting skulle vara perfekt, till och med när de hässjade hö, för det skulle vara vackert att se på också när det var upplagt! Frans röjde och körde bort massor av sten. På så sätt kunde de odla upp nya åkrar. För detta fick han ett par gånger priser av hushållningssällskapet för att han varit en driftig lantbrukare. De tilldelades 1929 ett diplom av hushållningssällskapet [2] för att de skötte jordbruket så bra. Sällskapens uppgift var att stimulera till en ökad och rationell livsmedelsproduktion.

Varje vår gjorde de runda sopkvastar som de band ihop av björkris och sedan sopade Hulda med dottern Hanna hela gräsmattan fri från mossa. Det var ett drygt arbete!

Kyrkan och missionsförbundet

Frans var kyrkvärd mellan åren 1927 och 1943 för han var tämligen religös. Han gick mellan hemmet i Slageryd och kyrkan i Bäckaby varje vecka. Hulda, däremot, var med i missionsförbundet. Var och en gick på sitt möte och det var aldrig någon osämja om detta.

Utanför huset i Slageryd Västergård omkring 1920. Stående fr v: Möjligen Henry och Aron. Sittande fr v: Hulda, troligen Hanna och Bertil, Frans. Identifierat av Thomas Lindgren.

Förr i tiden var det var en hedersamt att vara kyrkvärd och de äldre männen ville gärna ha uppdraget. Som kyrkvärd assisterade man prästen under gudstjänsten som delaktighet i förbön, ljuständning, ta upp kollekten och vid nattvardsutdelandet. En kyrkvärd var allmänt lite av en ordningsman i kyrkan.

Hulda och Frans var en gång på ett kalas i grannsocknen när de hade fått en ny präst inom pastoratet. Detta var troligtvis när Carl Fredrik Svensson, som varit komminister i Ramkvilla i ett år, utnämndes till kyrkoherde i Fröderyd 1929. På det kalaset var även biskopen och ”biskopinnan” inbjudna. Detta tyckte de var roligt, för då var gräddan i socknarna samlad.

Till vardags var det mest fläsk och kött till middag. Fick de fisk kanske man tog det på söndagen, för då skulle det vara lite extra.

Hulda går bort

Hulda drabbades av cancer i levern, eller leverkräfta som det då kallades, och avled den 12 maj 1932. Hon blev bara 56 år gammal. Hon och Frans fick 31 år tillsammans.

I september samma år förättades bouppteckning efter henne. Yngsta dottern Hanna, som var nyligen 20 år fyllda, var omyndig och som hennes förmyndare och godeman utsågs Samuel Svensson [3], också han boende i Slageryd. Egendomen, som var på 1/4 mantal, värderades till 9600 kronor. Lösöret tillsammans med kreaturen uppgick till 1947 kronor och ”den å gården växande grödan” till 150 kr. Skulderna var på 1720 kr och bestod av ett hypotekslån på 1470 kr samt diverse andra skulder till olika personer. Boets sammanlagda behållning var således 9977 kronor.

Frans och Hulda hade ingen häst men i ladugården hade de sex kor, två kvigor, två kalvar, fem får och tre stora och fem små grisar samt 30 höns. Dessa djur värderades till lite drygt en tiondel av gårdens värde. Bland körredskapen kan nämnas en gammal fjädervagn, ett par åkkälkar samt diverse arbetsvagnar. För att kunna bryta den steniga åkermarken hade de en stenbrytare. Bland uppräknade möbler i bouppteckningen fanns bland annat en kommod, en byffé, två byråer, ett skrivbord och ett slagbord. De hade även en symaskin och en vävstol med tillbehör. Dessutom hade de två väggur, av vilka det ena var ett gammalt 24-timmars så kallat amerika-ur.

Barnen

Äldsta dottern Ellen blev först av barnen att flytta ut. Hon var i Täby utanför Stockholm 1924-25, innan hon kom tillbaka och bodde hemma ett par år innan hon för gott lämnade hemmet. Hon flyttade i april 1927 till Haga i Månsarp församling och fick där ett utomäktenskapligt barn med en gift bonde där, hemmansägaren Knut Andersson på samma gård som hon tjänade. Hon åkte till Jönköping för att föda barnet. Det blev en dotter som fick heta Kerstin, men hon adopterades bort. Kort därpå träffade Ellen järnarbetaren Valfrid (Valle) Karlsson från Vetlanda och de gifte sig 1928. Valle byggde sedermera ett hus på Lasarettsgatan i Vetlanda. De fick döttrarna Ingrid, född 1929, och Birgitta född 1936. Ellen levde fram till 1983 och blev 81 år  gammal.

Dottern Hanna, min farmor, träffade min farfar Edvin Lindgren från Övergård i samma by. De gifte sig 1933 och i samband med detta köpte Edvin en liten gård i Myresjö. På sommaren samma år föddes min pappa Arnold. När kriget bröt ut kallades Edvin in till beredskapen, liksom många andra unga män i Sverige vid denna tid. På senvintern 1941 förvärrades en förkylning han ådragit sig och den övergick i dubbelsidig lunginflammation av vilken han avled. Hanna var nu 28 år och änka med ett litet barn. Då hon själv inte kunde sköta gården och det inte var läge att sälja den på grund av oroliga tider mitt under brinnande världskrig, blev alternativet att arrendera ut den. Hennes val blev att tills vidare flytta hem till Slageryd igen och Frans hjälpte henne med flytten.

Utanför huset i Slageryd Västergård omkring 1937. Fr v: Möjligen Aron Rydlund, Edvin Lindgren, Hanna Lindgren, Frans Rydlund, okänd, okänd. Barnet borde vara Arnold Lindgren. Identifierat av Thomas Lindgren.

Ett minne som Arnold bar med sig från denna flytt var att morfar Frans drog i skaklarna när han och Hanna skulle få in vagnen under taket till vagnsskjulet som var ihopbyggd med ladugården. Det var en uppförsbacke upp till logen. Det bar sig inte bättre än att han snubblade på en
tröskel och ramlade baklänges. Hanna blev så orolig att han hade slagit sig, för Frans var inte så vig och ganska kraftig och inte så lång.

Efter Huldas död skötte Frans hushållet, men då Hanna kom till dem tog hon över detta. Eftersom hon inte fick någon ersättning av Frans eller av hennes bröder, blev hon tvungen att se sig om efter ett avlönat arbete. Hanna och Arnold stannade hos dem i två år innan hon flyttade till Salvaryd där hon tog anställning som hushållerska. Hon fortsatte som hushållerska på några olika ställen under de följande åren, innan hon slutligen flyttade till Rösås kulle i Nävelsjö socken och gifte sig med hemmansägaren Einar Gustavsson. De gifte sig 1947 då Hanna var 34 år gammal. I Rösås fann Hanna sitt nya hem och familjen växte med sönerna Karl-Johan, som föddes 1948, och Anders som föddes 1951. Hanna dog i Rösås 1980 i en ålder av 67 år.

Båda sönerna Henry och Aron förblev hemma på gården och tog så småningom över den. De arbetade i skogen på dagarna och skötte ladugården på kvällarna. De åtog sig skogsarbete, för gården var inte så stor. Aron var inte mycket utanför byn. De två bröderna var mycket tillsammans och de gick bra ihop; de var aldrig ovänner. Snälla var de också. Ingen av dem kom att gifta sig. Henry var förlovad i många år med en flicka från Slageryd, men det blev aldrig av med något bröllop, så hon tröttnade till slut och gifte sig med annan tämligen kort därefter. Det tog Henry hårt och efter det var han knappt utanför byn.

Aron och Henry skaffade en gång en ny häst som fick köras in. Det var troligen en Ardennerhäst, för det var vanligast. Att köra in en häst innebar att den skulle lyda hästföraren. Grannarna brukade fråga hur inkörningen gick och till slut fick ju hästen vanan att så fort någon
sade hej så skulle han stanna. Henry hörde litet dåligt. Om någon ropade uppifrån stugan ner till honom på åkern så hörde han inte det. Men hästen hörde, så han stannade till. Då började Henry titta sig omkring och kunde höra att det var mat.

Aron och Henry grävde en gång en brun hos Ellen och Valle. På några dagar hade grävt väldigt djupt, men en morgon hade allt rasat. Efter det så fick de lägga cementringar, som sjönk djupare ner när de grävde. För detta fick de Valles gamla T-Ford. De körde aldrig med den utan gjorde om den för att dra en torvströvagn som gick på en järnväg som de gjort mellan ladugården och en torvmosse.

Från sin tid i Slageryd i början på 40-talet minns Arnold när de åkte till julottan hade de häst och släde med en bjällerkrans. En bjällerkrans var många småbjällror fastsatta på hästselen. Han tyckte det var roligt att höra Aron och Henry säga att ”där kommer den grannen”, för varje släde hade ett speciellt ljud i sina bjällror. Och när julottan var slut så kappkörde de hem. De skulle se vems häst som sprang bäst. Det var ju ganska många som hade samma väg hem till Slageryd.

Aron fick en hjärnblödning, och dog knall och fall hemma 1972, 67 år gammal. Efter Arons död innehade Henry gården ensam. De sista åren hade Henry en vacklande hälsa. Han fick ett blödande magsår och lades in på Eksjö lasarett. Han förstod att han slutet var nära och att han aldrig skulle komma hem mer. Han avled där i augusti 1978 , 75 år gammal.

Även sonen Bertil bodde hemma men jobbade inte med jordbruket. Han började i unga år som cykelreparatör och målare, men gick efter en tid över till rörmokeri. Han köpte utrustningen av en annan som hade hållit på med cykelreparationer och byggde sedan om ett uthus till cykelverkstad där han höll till. Detta var inte Frans glad över och tyckte inte det var något riktigt yrke så det blev ovänner för en tid! Sedan började han med vattenpumpar och mjölkmaskiner som han installerade och servade. Bertil var länge en ungkarl, och då han gifte sig 41 år gammal med Signe Johansson från Fröderyd, skickade kamraterna ett telegram till honom på bröllopsdagen som löd:

Det händer dock,
men det är sällan,
att en sån gammal räv går i fällan.

Bertil och Signe köpte ett hus i Tostatorp, vilket låg intill föräldragården. De fick ett sonen Åke 1955. I Tostatorp bodde Bertil till sin död 1993, och änkan Signe till 2008.

När Samuel fick hjälp med att plöja

Frans och Samuel Svensson i Slageryd Östergård (Alwe Svenssons morfar, se sagesmän nedan), eller Sammel som de sa i byn, var goda vänner och umgicks flitigt. De var ju födda och uppvuxna i samma by och hade varit skolkamrater. En söndag på hösten, det måste ha varit i slutet på 1930-talet, var det kalas hos Samuel och Frans Rydlund bjuden. ”Vad ska du göra i morron, Sammel” sa Frans. ”Jag har tänkt att jag skulle börja plöja” sa morfar. ”Men du har ju bara en häst. Jag kommer med min och hjälper dig.” Och dagen efter kom Frans med sin häst och de spände båda hästarna för plogen. Hästarna var ju inte vana vid varandra så de bråkade lite i början men lugnade sig snart. Sedan körde en av dem hästarna och en höll i plogen och så kunde de gå och småprata med varandra och samtidigt arbeta. Ett lugnt och rofyllt arbete, som är en bristvara i dag.

Frans på äldre dagar

Frans på en oxkärra.

Hulda hade under sin livstid varit ganska så pedantisk av sig, men efter hennes bortgång blev det inte samma ordning då det bara blev karlar i huset. Det blev Frans som fick sköta hushållet. Han fick ordna med maten och ta hand om tvättning och strykning, laga kläder med mera. Sönerna Aron och Henry hade det emellertid väldigt rent i ladugården.

Två av Frans bröder flyttade till Stockholm. Den ene av dem, oklart vem, blev en gång utsatt för ett rånförsök. Men han försvarade sig med en fickkniv som han hade på sig och stack rånaren och det bar sig inte bättre än att han dog av detta. Den efterföljande rättegången rapporterades i Svenska Dagbladet. Johannes Johansson i Slageryd Östergård [4] hade denna tidning och till honom gick Frans för att kunna följa rättegången. All post till Slageryd lämnades för övrigt hos Johannes i Östergård. Frans bror blev så småningom frikänd då det kunde bevisas att det var självförsvar.

Frans fick en del kommunala uppdrag, eftersom han hade lärt sig lite mera än de övriga i socknen tack vara utbildningen inom det militära. Han var med i skolstyrelser och nämnder och på äldre dagar var han kassör i  brandförsäkringsbolaget. Han skrev räkningar och drog in pengar för brandförsäkringarna.

Mangårdsbyggnaden moderniserades 1941, då elektricitet, vatten och avlopp installerades.

Frans lärde sig cykla på äldre dagar för han var rätt så pigg för sin ålder. Kanske var det genom Bertil och hans intresse för cyklar.

Frans hjälpte Aron och Henry med jordbruket, men på äldre dar var han inte så rörlig. En gång hjälpte han till med att trampa ner höet i höhäcken [5]. Kanske ryckte hästen till, eller om han steg snett, så han ramlade ur höhäcken och fick axeln ur led. Då fick de åka in till sjukstugan i Vetlanda med honom. Där berättade han för läkaren att detta var första gången han uppsökte en läkare.

Frans på sin 75-årsdag, möjligen 80-årsdag.

Sönerna Aron, Henry och Bertil hade sina sovrum på övervåningen. Frans sov på kökssoffan, men flyttade in till kammaren då Hanna och Arnold bodde hos dem. Varje dag vid åtta- eller niotiden på förmiddagen gick Frans in i kammaren och drog upp den gamla amerikaklockan. Det var en gammal modell som måste dras upp varje dag, för den hade ett urverk för bara 24 timmar.Arnold minns sin morfar Frans som snäll och gladlynt. Han rökte cigarr och tog sig gärna några bloss efter maten. Han stod vid spisen och rökte och det upplevdes som högtidligt när han tände den och sedan, när han var nöjd, lade han den ifrån sig och då slocknade den.

Frans sade en gång att Bertil hade en pojk, Åke, som hette Rydlund och Hanna hade en pojk, Arnold, som hette Lindgren och därmed fanns det en i varje släkt som förde namnet vidare.

Johannes Kron hette en man som bodde på bostället Västerlund, vilket låg något bortom Frans i Västergård. Han hade liksom Frans varit soldat, han var en före detta vicekorpral vid Kalmar regemente. För att hämta posten fick han fick gå till Västergård där brevlådan var, för Västregård var nog det sista stället på postrundan. När soldatpensionen kom hände det att de kivades på skoj eftersom Kron hade lite mer i lön. Kron och Frans hade förmodligen känt varandra större delen av livet då båda var uppväxta i Slageryd, men Kron var nio år äldre. När Frans och Hulda flyttade till soldattorpet Lilla Hättebo under Slageryd Östergård, hade Kron bott där före dem i femton år.

Den sista tiden

Frans syster Matilda hade varit gift med skomakaren Emil Lindblom Vetlanda i hans andra äktenskap. Hon hade dött 1932 och Emil dog 1944 och eftersom de inte hade några gemensamma barn ärvde de övriga syskonen henne. I sin årskalender med egna anteckningar skrev Frans i april månad ”klart å vackert väder lite blåsigt, arvsskifte efter Lindblom i Vetlanda, fick på min del 853 kronor 7 öre”. En rätt så ansenlig summa. Några dagar senare slaktade han grisar och sålde 25 kg till Edvin, make till Berta Lindgren, i Svensgård för 57:75. Arvet motsvarade alltså 370 kg griskött.

Frans dog söndagen den 21 december 1958 i en ålder av 83 år. Han begravdes på nyårsdagen på Bäckaby gamla kyrkogård. På vägen till sista vilan var det sed att varje granne risade med hackat granris utanför sin port, för att hedra den döde.

Vägen mot kyrkogården genom Slageryds by för Hilda Henriksson på påskafton 1961. Bruket bortlagt 1967. Källa: Bäckaby Historia, Växjö 1975.

Bouppteckningen efter Frans hölls i april följande år och det var sonen Henry som uppgav boet. Året innan hans död hade barnen erhållit ett förtida arv om 20.250 kronor. Lösöret bestod av möbler för ett rum och kök, linne och sängkläder, glas och porslin samt hans gångkläder och tillsammans värderades det till 725 kr. Med tiden hade Frans lagt undan en del pengar och i Östra Härads sparbank hade han sparat ihop drygt 22.000 kr. Dessutom hade han 3000 kr i utlånat kapital. Begravningskostnaderna uppgick till närapå 1600 kr och 1000 kr avsattes till gravvård. Boets behållning var 43.994 kronor.

 

 

 

 

[1] Manskap vid såväl armén som flottan kunna, då de tjenat minst 16 år och uppfört sig väl, erhålla ett hederstecken, kalladt svärdsmedalj. Då den, som fått svärdsmedalj, uppnått pensionsålder, erhåller han i tur, efter som ledighet uppstår, en pension af 15 kr årligen och kallas till följd däraf medaljpensionär. [Nordisk familjebok, 1891].

[2] Diplomet från hushållningssällskapet är daterat 1929 enligt anteckning i album hos Signe Rydlund.

[3] Morfar till Alwe Svensson, se sagesmän nedan.

[4] Alwe Svensson mormors bror.

[5] Höhäcken är en vagn som de satte på lämmar med spjälor.

Sagesmän

Arnold Lindgren, Karlstad; Frans var hans morfar.
Helmer Ohliner, Landsbro; Frans var hans morbror.
Alwe Svensson, Slageryd Svensgård; hans morfar Samuel var god vän med Frans.

Källor

Kyrkoarkiv
Dödsannonser
Eksjö tingsrätt: bouppteckning Västra Härad, hösttinget 1932 nr 99
Eksjö tingsrätt: Bouppteckning Njudungs domsagas häradsrätt 1959, nr 215
Sveriges Bebyggelse ‑ Landsbygden, Jönköpings län (1955), del II, sid 129
Studier i Svensk kyrkobokföring 1600-1946 av Gösta Lext (ISBN 91-8696-26-6), s. 130

 

Hoppa till verktygsfältet