Skräddaren Johannes Magnus Petersson

Skräddaren Johannes Magnus Petersson

Det här är berättelsen om min farmors farfar, skräddaren Johannes Magnus Petersson och hans kära maka Johanna. De levde i Bäckaby socken och dog för snart 100 år sedan. Men minnet av Johannes lever fortfarande kvar genom hans barnbarn Helmer Olinder, vilken för mig har berättat mycket av minnena av sin morfar.

Johannes första år

Johannes föddes den 13 mars 1846 i torpet Norredal som låg under Slageryd Övregård, Bäckaby socken. Föräldrarna var Anna Catrina Magnidotter (T5:23) och torparen Peter Magnusson (T5:24). Johannes var deras fjärde barn. När han var nio år fyllda hade han fått ytterligare två syskon.

Johannes började skolan när han var fem år. Då kunde han inte tala rent, men han kunde läsa. Det en jämnårig som hette Norlin som gick i skolan samtidigt med honom. Norlin blev sedan präst, men Johannes hade inga möjligheter att läsa vidare, utan när han var elva år fick han sluta han skolan och bli skräddarlärling. Han kom att hålla på med skräddaryrket tills han var 80 år gammal. Då talade han om att ”nu får det räcka, nu tar jag inte emot arbete mer”.

1866, när Johannes var 20 år gammal, jobbade han en sommar i Stockholm och dit var det 36 mil. ”Vi gick sex mil om dan”, sa han. Det tog en vecka att gå dit. Troligvis var det ingen stambana byggd neråt på den tiden som han kunde åka med, och inte hade han väl haft råd med det heller. Han talade om att han hade varit och tittat på Rosendals slott, som var uppfört av Karl XIV Johan. ”Det var det vackraste jag hade sett”, sa han. Det byggdes mycket i Stockhom och man hejade ner stora pålar med pålkranar. Då skrek de: ”Hejarn går!” och så slog de ner sådana. Johannes var imponerad av att det byggdes så mycket i Stockholm. En gång talade han om att han höll på att få stryk däruppe. Han sa att han mötte en sotarlärling och att han var svart. Han sa till killen att ”du var en svart en” och då höll han på att få stryk. Sotarlärlingen blåste i en visselpipa och då kom det sotarlärlingar från alla håll som skulle ge honom stryk. ”Så jag och en till fick springa”, sa han. De kom till ett plank där de kunde smita in och komma undan. Då blev han varnad att aldrig reta sotardrängar eller åkaredrängar, för de var de värsta.

På vintern efter Stockholmsvistelsen var Johannes hemma och arbetade som skräddare, men nästa vår och sommar, 1867, begav han sig till Värmland och där var han rallare. Det var för att han skulle få extraknäck och det betalade sig rätt så bra att vara ute. Det var den stora järnvägsbyggandets tid. I januari 1864 påbörjades sträckan mellan Arvika och Norska gränsen och den öppnades i oktober 1867. Johannes sade att rallarna var tuffa. ”För när jag kom dit frågade de om jag hade någon vana. Nej, sa jag”, sa han, ”det har jag inte”. ”Då ska vi lära dig hur du skall göra”, och så lastade de en skottkärra med stenar i ena sidan, och lätt torv på den andra och sade att ”nu kan du köra så ska vi lära dig. ”Jag såg hur dom gjorde”, sa han, ”och jag körde bort kärran och då skrek dom: du kan ju! Du har vart med förr! Hade jag vält med den så kunde jag gått hem likaväl, för då hade jag blitt uttråkad fullständigt.”

Rallarna frågade om Johannes var skräddare, för han klippte nämligen med saxudden. ”Näej”, sa han, det erkände han inte. Han ville inte heta skräddare då. Han tyckte det var trist att de fick sluta vid Charlottenberg och inte fortsätta in i Norge. De var rädda för bråk mellan svenskar och norrmän, för det var lite oroligt ibland. Om de hade släppt in rallare i Norge så hade det blivit liv. Det tyckte han var lite retfullt när han var så nära.

Det tog ett antal år innan han blev riktig sockenskräddare. Han var lärling hos Andreas Fröderberg och det var visst en rolig gubbe, för han var så väldigt kvick. På ett ställe de kom till sa tanten ”ja det är så väldigt roligt med skräddare, dom kommer och dom går”. ”Jaha, då kan ni få dubbelt nöje. Adjö”, sa Frödeberg, och så gick de. Hon fick springa ut och be dem komma tillbaka och säga ”jag menade inte så”. Detta var i Bäckaby socken.

Johannes yngre broder August blev också skräddare och han kom att bosätta sig i Puketorp. En av hans äldre syster, Maria, gifte sig och flyttade till Amerika.

Johannes träffar Johanna

En av flickorna i Johannes ålder i Bäckaby hette Johanna. De kan ha träffats i skolan och sedan i byn. Tydligen var det rätt så tidigt som de hade intresserat sig för varandra. Han talade om att när de på den tiden var ute i ungdomgäng så kunde de dra fingerkrok. Pojkarna skulle dra upp flickorna där de satt. En gång var det en flicka som ville att Johannes skulle dra upp henne. Han hade börjat sällskapa med Johanna då. ”Jag tittade”, sa morfar, ”och tyckte hon såg lite rund ut. Jag drog mig för att dra upp henne utan det var en annan kille som kom och drog upp henne. Sen gifte de där bägge sig”, sa han, ”och det kom ett barn lite för tidigt. Jag tänkte det”, sa Johannes, ”jag undrar hur det hade gått för Johanna och mig om jag dragit upp henne. Då hade Johanna blivit förgrymmad. Då hade det varit slut. Då hade jag åkt på det även om jag varit oskyldig”.

Johanna från Hättebo

Johanna föddes den 19 november 1847 i Hättebo, Bäckaby socken. Modern var Maja Lisa Isacsdotter (T5:21) och fadern var hemmansägaren Anders Johansson (T5:22). Hon var deras åttonde barn, men tre av dem hade dött i späd ålder så syskonskaran var dem till antalet. Mamman var av gammal prästsläkt och fadern stammade från en bondesläkt från Bjädesjöholm i Myresjö socken. En tid var han även nämndeman för tingsrätten i Västra Härad – ett förnämligt uppdrag för de dugligaste männen i bygden.

Egendomen i Hättebo hade fadern köpt av hennes morfar 13 år tidigare. Morfadern och mormodern var numer inhyses i Klanekvarn, också det i Bäckaby. Han dog när Johanna var fem år och några år därefter flyttade mormodern till Hättebo, där hon levde som fattighjon i ett boställe strax intill. Johanna fick ytterligare fem syskon de kommande 13 åren, varav ett dog i späd ålder av ”inslagen massel”. Modern hade på 27 år fött 13 barn, varav nio var i livet.

När Johanna var nära 20 år flyttade hon till Tråndemåla, Myresjö socken, där hon tog tjänst som piga hos Gustaf Petersson. Där stannade hon i ett år innan hon flyttade hem till Hättebo igen. Efter ytterligare ett år, i november 1869, blev hon piga hos Johan Peter Karlsson i Dagsås Södergård i Bäckseda socken. Johanna stannade i Dagsås i två år innan hon flyttade tillbaka till föräldrahemmet i Hättebo. Fadern hade dött året innan av slag, 65 år gammal, och modern stod nu som ägare till gården. Alla hennes syskon bodde kvar hemma, utom den äldste brodern Karl som flyttat hemifrån redan 1859. Emellertid flyttade de båda äldsta kvarvarande bröderna ut kommande året. Modern sålde gården och hela familjen flyttade till Rösås Norrgård, lite söder om Hättebo. Där köpte hon en ny gård av samma storlek, 1/16 mantal. Johannas mormor stannade dock kvar på sitt boställe i Hättebo och där levde hon till sin död. Hon blev närapå 86 år gammal då hon dog på våren 1882.

Familjen i Rösås Norrgård bestod nu av mamman och sex hemmavarande syskon i åldrarna mellan 12 och 28 år. Systern Anna, vilken var ett par år äldre än Johanna, angavs i husförhörslängderna ha fallandesot, vilket var detsamma som epilepsi. Den yngre systern Karolina angavs i samma husförhörslängder vara ”vanför”. Hon lär ha varit halt och blev lam och sängliggande på äldre dagar. Dessa båda systrar hamnade så småningom på fattighuset i Bäckaby, dit de flyttade 1894.

Johanna stannade dock inte så länge i Rösås Norrgård. Hon förälskade sig i skräddaren Johannes som var hemmaboende hos sina föräldrar i torpet Norredal i Slageryd.

Familjen i Södrelund i Slageryd

Nu var det så att Johannes var skräddare och Johanna var dotter till socknens nämndeman. Det var ju en viss klasskillnad. Men så hade hon bestämt att hon skulle ha Johannes. Han fick gå och fria hos sin svärmor, för hennes far var död då, och han blev godkänd. Johannes var ju framåt. De gifte sig den 15 december 1874, han var då 28 år och hon 27 år. De flyttade till ödetorpet Västerlid i Norrskog, något nordväst om Slageryd. I september följande år, nio månader senare, föddes deras första barn och han fick heta Frans (T3:6).

Kanske var det inte så bra i Norrskog, för kort efter det att Frans var född flyttade den lilla familjen till Bäckaby Stockagård. Där var de inneboende hos hemmansägaren Samuel Gabrielsson. Där föddes Amanda Kristina i mars 1877 och i oktober 1878 nedkom Johanna med Matilda. Senare samma år flyttade familjen till bostället Södrelund, som låg under Slageryd Västergård. Det var ett litet timrat hus som låg i en backe efter vägen mot Bäckaby, någon kilometer från Slageryd.

I Södrelund utökades barnaskaran med Ida i november 1880, Anders i december 1882, Gustaf i maj 1885, Albert i augusti 1887 och Hanna Alfrida i februari 1890. Vid födseln hade Johanna hjälp av en barnmorska, vilken bör ha varit Sofia Spets i Bäckaby Lillegård. Barnet var svagt efter födseln, varför barnmorkan nöddöpte det redan nästföljande dag. Enligt kyrkolagen från 1686 fick detta endast ske ”om barnet är mycket svagt så att det varken kan till kyrka föras eller prästens ankomst tryggeligen avbidas”. Det skulle förättas av gudfruktig lekman med god vandel och senare, om barnet levde, bekräftas av präst. Detta skedde några dagar senare av prästen Friberg. Emellertid dog Hanna Alfrida redan i juli samma år. I dödboken anges ingen dödsorsak. Det nionde och sista barnet var Arvid som föddes i maj 1891. Johanna skulle fylla 44 år det året och på knappt 16 år hade hon fött nio barn, varav åtta var kvar i livet.

Johannes far avled på senvintern 1892 och några månader senare hölls bouppteckning efter honom. Trots att han bara hade varit torpare uppgick boets behållning till nästan 1000 riksdaler. Närapå 700 riksdaler hade han i fordringar till olika personer i bygden. Båda de två äldsta systrarna, Lisa Stina och Johanna, var ogifta och var kvar hemma. De var 52 och 53 år gamla.

Det berättades en gång att det var ett begravningsfölje eller liknande som körde förbi deras hus. Då hade Johannes sagt till barnen att de inte fick springa ut på vägen och ställa sig för att titta. Det var onödigt så de fick stå i ett uthus eller liknande och titta. Då ramlade en läm på en dörr ner och då syntes det att de stod och tittade inifrån huset. Plötsligt såg de ju väldigt bra fast de inte stod på vägen.

Det var backar omkring där de bodde. Johannes gjorde en kälke åt barnen så på vintern när det var slädföre åkte han med dem där på helgerna. Han satt och styrde och det gick väldigt fort. Det var roligt för det var långa backar ner mot Slageryd.

Johannes talade om att det aldrig var något bråk hemma. ”För var det så att hon blev arg på någonting, då sa jag ingenting”, sa Johannes. ”Jag teg”, sa han. Och det hade hon sagt att var det så att han blev retad kunde han vara tyst i flera dar. ”Träta”, sa han, ”det är så oerhört dumt att göra i ett äktenskap”. Han gillade inte att folk trätte på varandra. ”Bättre att vara tyst”, sa han. ”När hon hade lärt sig det, så visste hon att hon inte skulle reta mig”, sa han.

De hade ju åtta barn i hemmet, och det var givetvis trångt och besvärligt. De hade ett bord, och Ida berättade senare att de äldre satt och de yngre stod och åt. Det var nödvändigt att göra så. En gång var det någon gumma som hade sagt till Johannes att ”hur går det för er skräddare som har så många barn? Hur går det med maten för er?” ”Jo, det går bra”, sa han, ”men vi har fått köpa större kokkärl.” Och sen hade gumman kommit till Johanna och sagt att ”skräddaren han begriper ingenting!” ”Hur så?”, sa hon. ”Ja”, sade gumman, ”jag frågade honom hur det går för er nu när ni har så många barn? Och vet ni vad han svarade? Jo, att ni har köpt större grytor.” ”Åja, han begriper nog”, sa Johanna, ”men han klagar ju inte.”

Han var lite modern för han köpte en symaskin. Det var nytt på den tiden, så de kallade honom för maskinskräddaren. Den lär ha kostat 100-120 kronor och han hade den på avbetalning. Hans svåger Magnus, som hade en gård i Skepperstad, hade kommit till affären och frågat hur det gått för Johannes att betala symaskinen. ”Jodå”, sade de i affären, ”han amorterar på den”. ”Hur mycket är det kvar nu på skulden? Då betalar jag det så slipper han tänka på det.” Det var ju väldigt hyggligt.

Johannes hade som mest sju till åtta lärpojkar. De var ute på olika gårdar i bygden och på varje ställe tog det några dagar. Det kanske var par, tre utplacerade på varje gård. De sov över och åt på ställena. Givetvis var det trångt. Större gårdar hade kanske flera rum. Sedan kanske det var så att han själv gick hem, säkert beroende på hur långt det var hem. Det hörde visst till regeln att mäster gick först och hade alnmåttet med sig. Han skulle alltid bära det. Sen fick lärlingarna bära de andra grejerna och symaskinen. De var ambulerande som gick från hus till hus och sydde på ställena.

Lärlingarna hade en stund på eftermiddagen, vid skymningen, då de hade idrott. Då bröt de arbetet och gick ut och sprang, hoppade höjd och framför allt hoppade de längd. ”Det måste dom göra”, sade Johannes. Det gick inte att sitta inne hela dagen utan de måste också hålla sig i fysisk träning. Han var väldigt noga med det. Hade han levat idag så hade man kanske kallat honom för sportfantast.

Han var skräddare för hela socknen och även vissa delar av angränsande socknar. Det var väl inte så bra betalt. Han var också frisör för han klippte håret på folk, men det fick han ingenting för, eftersom det var sådant som hörde till. Sedan kom bönderna när korna hade kalvat och djuren var slaktade och då fick de matvaror och kanske till och med spannmål för att få mjöl. Det delades ut till dem som inte hade något, det hörde väl till regeln att det skulle de ha. Och skräddaren låg ju extra bra till då han ju var en viktig hantverkare.

På äldre dar hade han skrädderiet hemma och då kom folk dit med sömnad. Då hade han inga anställda, endast sonen Arvid som var hemma längst. Det var en kille som berättade att han och några till hade fått sytt hos honom, och Johannes hade frågat om de använde dosa, snusdosa. Och det sade de att de gjorde och då sydde han en bakficka på byxorna. ”Notera”, sade han, ”en ficka att ha snusdosa i.” Och även om de inte snusade så ville de ha en extra ficka.

En gång när han var på ”Lindgrengården” tog han måtten på Edvin (T2:4) när han var liten. Då hade Edvin sagt till sin syster Berta: ”Sparka den arge skräddaren på benen!” ”Det skall du inte göra!”, svarade Johannes. Gustaf Lindgren (T3:8) hade Johannes söner Anders och Arvid till att sy en gång när de kom från Stockholm. Han ville ha riktig Stockholmsfason på sina kläder, ett modernt snitt. Han tyckte väl att Johannes sydde på det gamla sättet. Skräddarna var som regel välklädda och pressade sina kläder riktigt. Det gjorde inte allmogen. Det var få som var så välklädda som en skräddare. Det hörde till yrket att han skulle visa det.

När barnen var i kyrkan för att konfirmeras, men även innan, så fick de inte sitta och slöa för när de kom tillbaka hem så förhörde Johannes dem. Han förhörde dem om vad prästen hade haft för text, vad han hade talat om och vilka psalmer de sjungit. De fick sitta på helspänn för att komma ihåg alltihop tills de kom hem. Han var kanske inte så religiös, men han ville inte att de skulle sitta och slöa utan de skulle vara vakna. Och så lärde han barnen hur de skulle uppträda.

Det var inte alla som betalade för sömnaden och då skickade han ut barnen med räkning. Han sade till dem att när de kom till huset så skulle de uträtta sitt ärende med detsamma och inte, som en del gjorde, sätta sig på soffan. Där kunde en del sitta halva dagen innan de fick frågan vad de hade för ärende. ”Mathilda”, sa han, ”hon var allra bäst för när de öppnade dörren sa hon: Far hälsade att ni skulle betala honom vad ni var skyldiga”. En del blev nästan lite arga men det var ju bra för då kom pengarna fram.

I Södrelund bodde de kvar fram till 1897 då de flyttade till torpet Österdal som låg under Slageryd Svensgård. De hade snickare till det och kanske hjälpte de själva till en del. Det förra huset var byggt på ofri grund; de ägde inte marken utan den ägdes av gården. Det nya huset låg också på ofri grund men meningen var att de skulle köpa tomten. Det gjorde emellertid inte Johannes, eftersom han var rädd för att han då inte skulle få behålla pensionen. Om de ägde fastigheten var det svårare att få pension. Det nya huset var större, det var på tre rum och kök. Två riktiga rum och ett mindre. Sedan var det något rum på vinden.

Johannes och Johanna framför torpet Österdal. Foto Wilhelm Ek. Sittande från vänster: Arvid (?), Johannes, Johanna, Matilda, Ida. Stående okänd.

Äldste sonen Frans blev grenadjär och han tog sig då namnet Rydlund. Han tilldelades ett torp i Tostatorp, men han bodde aldrig där. Han gifte sig 1901 med en flicka ifrån Slageryd Västregård och tog senare över svärfaderns gård.

Nästan alla sönerna ägnade sig, åtminstone en tid, åt skräddaryrket. Gustaf och Arvid angavs vara verksamma som skräddare medan Anders var skräddararbetare. Det var bara Albert som inte verkat ha ägnat sig åt det. Frans borde ha lärt sig det, för på äldre dagar var han duktig på sömnad.

Anders flyttade till Vetlanda 1902 och var där i fyra år innan han kom hem igen. 1909 flyttade han till Adolf Fredriks församling i Stockholm och lär där ha blivit skräddare. Han tog sig senare namnet Rydholm, vilket var en blandning av Slageryd och Stockholm.

Sönerna Gustav och Albert emigrar

Sönerna Gustav och Albert flyttade till Montana i Amerika. Gustaf flyttade först och det var på hösten 1905. Albert kom efter året därpå.  Johannes hade varit ute och jobbat själv så han hade inte så svårt för att skicka iväg dem. De var ju tvungna att flytta ut i och med att de inte ägde några egna gårdar. De hade inte mycket till framtid. När det gällde lantbruk var det till att vara dräng någonstans. Gustav och Albert hade inte gjort exercisen när de tog ut flyttatest i Fröderyd. En ogift dotter till prästen, som gick hemma, frågade Johannes om inte sönerna skulle försvara sitt fädernesland. ”Då blev jag arg”, sa Johannes. ”Jag sa det att de har inget fädernesland att försvara. De har inte ens en bit mark under sina fötter på som de kan säga att detta är mitt. De har inget att försvara”. Då sade prästen för att mjuka upp det ”att Gustav hade särskilt goda betyg i skolan”. ”Det var en nyhet”, sa Johannes, ”det har jag aldrig hört förut”. Gustav tyckte det var en förfärligt dålig skola i Bäckaby. Han tyckte att det var väl den sämsta i Sverige. ”Vi fick inte lära oss de fyra räknesätten riktigt”. När de kom till Amerika fick de gå på lektioner och nästan sitta och skämmas. Skolbarnen kunde mycket mer än de.

Gustav och Albert drev till en början ett gemensamt lantbruk i Amerika. De berättade att en gång hade de besök av boskapstjuvar som tog alla deras djur, hästar och kor, som det var någon storlek på, mitt framför ögonen på dem. De satt inne i huset och var glada att de inte kom in till dem. Det var ingenting de kunde göra.

Det var ganska besvärligt med vädret där ute på prärien. Ibland kunde det hagla så fruktansvärt att de fick ha skydd för ansiktet. Hästarna fick de hålla för annars hade de aldrig sett dem mer. De kom på besök från Amerika en gång, vilket troligen var 1913. Gustaf tog sig namnet Sundell.

Johannes och Johanna hade en hund som hette Priffe.

Dottern Amanda gifte sig med Erik Johansson, bördig från Stenstorp församling i Västergötland. De bosatte sig i Bestorp fick sex barn tillsammans. Han var först hälftenbrukare av ¼ mantal där, men köpte loss gården och blev hemmansägare. Deras äldste son omkom tragiskt i en olycka då han genom en olyckshändelse ihjälsparkad av en häst i Vetlanda församling år 1918, endast 17½år gammal. Familjen flyttade några år senare, 1923, till Skede Brännagården i Skede församling. Amanda blev 86 år gammal och avled på våren 1963.

Arvid, som var yngst i barnaskaran, blev den som sist lämnade hemmet. Han fick tillstånd genom kunglig resolution 1919 att anta släktnamnet Rydholm. Han flyttade 1920 till Johannes församling i Stockholm där han fortsatte som skräddare. Han gifte sig med Ester hörande från Fellingsbro 1922. De synes av allt att döma ha varit barnlösa. Han avled 1954 på Kammakargatan 25 i Adolf Fredriks församling i Stockholm i en ålder av 63 år. Hans maka Ester överlevde honom med 23 år.

Johannes (sittande) med tre av sönerna; från vänster: Frans men de två andra är mer osäker identifiering. I mitten bör det vara Arvid då han var längre än de andra och kortet borde ha varit taget efter det att Gustaf och Albert emigrerat till USA. Då borde det vara Anders längst till höger. Identifierat av Helmer Ohliner.

Johannes och Johanna fick 48 år tillsammans. Johanna bröt benet och det krånglade och påskyndade troligtvis hennes död. Hon dog i februari 1923. Johannes syster Johanna bodde kvar hemma i föräldrahemmet i torpet Norredal och hon var ogift. Hon jobbade på gårdarna och sydde. När hans Johanna dog lär systern ha flyttat till Johannes och skött hushållet åt honom. Detta gjorde hon tills hon dog i juli 1930, i en ålder av nära 90 år.

Därefter flyttade Johannes till dottern Matilda i Vetlanda. Hon hette som gift Lindblom. Matildas man var skomakare och han hade fyra barn från sitt tidigare äktenskap; hans förra hustru hade avlidit i lungsot. De hade gift sig 1913, men de fick inga gemensamma barn. Barnen var nu vuxna och de hade flyttat ut, utom yngsta dottern som var 20 år fortfarande bodde hemma. Johannes sa att hans måg Lindblom gick ”med hatten i näven” när de gick på stan i Vetlanda. ”Men det gjorde inte jag”, sa han, ”jag var så gammal och kände inte igen dem i stan så jag brydde mig inte om att hälsa till höger och vänster”.

Matilda var inte mer än 53 år då hon dog 1932. Johannes flyttade därefter till dottern Ida, som var gift med Janne Ohlinder, i Västra Hult i Åhult, Nävelsjö församling utanför Landsbro. Barnbarnet Helmer var då mellan nio och tio år gammalt och han lyssnade till Johannes berättelser. Han tyckte det var roligt när morfar berättade om sina äventyr. När de eldade om vinterkvällarna och det brann en brasa, då sade han ingenting utan bara satt och pysslade med brasan. Men sedan, när den hade brunnit ner och den var en riktig glödhög, då han började han berätta om sin levnad.

Johannes hade ett väldigt bra minne och kunde han uttrycka sig bra. Han läste mycket och hängde med i nyheter i tidningarna om allt vad som hände och skedde. Han var som en gammal professor, för när folk diskuterade lät han de andra prata en stund och sedan tog han över det hela. Han gjorde vissa hänsyftningar, att han hade erfarenheter av det och det, förklarade och rättade till. Han hade en viss auktoritet.

Johannes var väldigt fäst vid sin Johanna. Han var lite sorgsen när han var äldre och talade om att det var så många år sedan hon dog och hur bra det var när hon levde. De kom väldigt bra överens.

Han uppnådde hög ålder men var trots det väldigt frisk och spänstig. Han talade alltid om att han varit riktigt sjuk en gång, och det var när han var 67 år. Då fick han blindtarmsinflammation och då kom han på lasarettet i Eksjö för att opereras. ”Då var jag sjuk”, sade han.

Han bodde hos Ida i två år innan han dog den 18 april 1934, nyss fyllda 88 år. Man gissade att det var lunginflammation. Han var så gammal så det kanske mer var av ålderdomssvaghet. Johannes ligger begravd bredvid sin Johanna på Bäckaby gamla kyrkogård. På deras gravsten står numret på psalm nr 351 ur Svenska Missionsförbundets sångbok. Den lyder:

  1. Som hjorten uti middagstid Till vattukällan trår, Till dig, o Gud, din nåd och frid Mitt hjärtas längtan står.
  2. Till dig, till dig, du lifvets Gud, Min ande törstar så; När skall jag väl i helig skrud Din klarhet skåda få?
  3. Hur länge skall i sorgens dräkt, Min Gud, jag gå så här, Förgäten och af hån betäckt? O, kom och var mig när!
  4. Hvi ängslas du, min själ, i mig? Vak upp och fatta mod! Din fader tänker än på dig, Din gud är evigt god!

av Tate and Brady

Källor och sagesmäns

  1. Helmer Ohlinder, Landsbro
  2. Kyrkoarkiv
Hoppa till verktygsfältet