Sjukvården

Landsbygden förr i tiden saknade i stort sett kompetenta läkarkrafter. Bara i undantagsfall kunde man förmå någon stadskirurg eller fältskär att företa en besvärlig och kostsam resa till någon sjuk i byn. I bondesamhället fick man i stället lita till gamla huskurer som ofta var uppblandade med en stor portion av vidskepelse. Det blev i regel sockenprästen eller hans hustru som fick rycka ut vid bud om sjukdom, och i sadelfickan hade prästen lämpliga medikamenter vid sidan av nattvardskärlen, avsedda för den sjuke på dödsbädden.

Förr föddes alla barn i hemmet med hjälp av någon kunnig kvinna på orten. Hon kallades jordemor och var den tidens barnmorska. Men att föda barn och barnsjukdomar var inte utan problem, speciellt då någon läkarvård inte kunde fås. Läkare fanns tidigt i Sverige men de bodde i städerna och var för de rika. Dessutom var deras kunskaper mycket begränsade med våra ögon sett samt det faktum att några effektiva mediciner som antibiotika fanns inte.

De första provinsialläkarna började sin verksamhet i slutet av 1600-talet. 1774 förstatligades denna verksamhet. Det fanns då 32 provinsialläkare, alla placerade i städerna. Nordens första sjukhus öppnades i Uppsala 1717. 1752 invigdes Serafimerlasarettet i Stockholm. Det var det första undervisningssjukhuset i landet.

Då effektiv behandling ofta saknades kunde ofta sjukdomar som idag lätt kan behandlas leda till döden. Många sjukdomar berodde på dålig hygien ofta kombinerad med stora folksamlingar. När soldaterna drogs samman till arméer dog i regel fler soldater i sjukdomar än av bataljerna. Detta beroende på att man ej visste hur sjukdomar smittades och i vilken miljö de frodades i.

Farsoterna

Pesten

Pesten är den sjukdom som människor fruktat allra mest. Från mitten av 1300-talet till början av 1700-talet dog fler människor av pesten än alla världshistoriens krig tillsammans. Den mest kända epidemin var digerdöden under 1300-talet då 25% av Europas invånare, cirka 25 miljoner människor, omkom. I Sverige beräknas att digerdöden dödade 200.000 människor. Sverige hade vid denna tid drygt 500.000 invånare. Pesten kallades hos oss för digerdöden (diger = stor). Annat namn var svarta döden.

Pesten drabbade alla samhällsklasser, men de fattiga drabbades allra värst. Dålig hygien, trånga, smutsiga bostäder, dåligt med mat etc. var viktiga orsaker. Mesta drabbades barnen. Smittämnet överfördes från människa till människa, t.ex. vid samtal eller besök hos en insjuknad. Till och med kunde smittan spridas genom beröring av föremål som tillhört en pestsmittad.

De drabbade fick stora bölder under armarna, på halsen och i ljumskarna, hög feber, andningssvårigheter, blodhosta och en vidrig andedräkt. Beroende på hur de sjuka drabbades kallades pesten för böldpest, blodpest eller lungpest. De böldpestdrabbade hade omkring 50% chans att överleva, för de övriga typerna av pest var dödligheten så gott som 100%. Byar och trakter kunde helt ödeläggas.

På Sicilien infördes 1465 karantänsbestämmelser för inkommande fartyg som misstänktes medföra smitta. Ordet karantän kommer från det italienska ordet quaranta som betyder fyrtio. De smittmisstänkta fartygen fick nämligen ankra upp en bra bit utanför hamnen och ligga där i 40 dagar i väntan på om pest skulle bryta ut bland besättningen eller inte. För resande på land utfärdade man särskilda brev som garanterade att de kom från ett icke pestdrabbat område. Med dessa brev i handen kunde den resande passera stadsporten (passer par la porte på franska). Från detta ord har vi fått passeport, dvs. pass.

Pesten har även drabbat Sverige även under 1400- och 1500-talen samt 1600-talets första hälft. Enbart under 1500-talet drabbades Sverige av ett dussintal epidemier. Runt 1640 infördes bestämmelser i Stockholm att pestdrabbade måste anmäla detta i god tid så de kunde föras till ett särskilt pesthus. Underlåtenhet att göra detta medförde straff och förvisning ut ur staden. Den sista stora epidemin härjade åren 1710-1713. Den började i Stockholm hösten 1710 därefter spreds den vidare i landet. I Stockholm beräknas 22.000 personer ha avlidit, en knapp tredjedel av stadens befolkning. Detta var den största katastrof som någonsin drabbat staden. När den härjade som värst i oktober 1710 dog 1.600 personer under en och samma vecka. En berättelse hur en liten by i Småland, Harshult, drabbades hårt av pesten 1711 finns att läsa i När Pesten kom till Harshult 1711. Efter denna tid blev det sällsynt med pestepidemier i Europa. En av anledningarna var att den bruna råttans utbredning trängde undan den svarta råttan.

Rödsoten

En annan fruktad sjukdom var rödsot eller dysenteri som den kallas idag. Rödsot är den dåliga hygienens oskiljaktiga följeslagare. Våldsamma rödsotsepidemier rasade i Sverige under Gustav IIIs tid. Åren 1773-1784 avled inte mindre än 15.000 personer per år i rödsot! Ett annan stor epidemi härjande under åren 1808-1813 med 50.000 döda och under tioårsperioden 1851-1860 avled 26.000. Först 1898 upptäcktes dysenteribacillen.

I min släkt drabbades torparen Per Nilsson i Upplund hård av just dysenteri, eller blodsot som det också kallades. Hustrun Karin och alla sex barnen, i åldrarna sju månader till 16 år, dog i det stora utbrottet i februari 1773. Alla sju begravdes samma dag, den 28 februari, i Gustav Adolfs kyrka i Värmland.

Hur rödsoten drabbade den lilla socknen Fröderyd i Jönköpings län under utbrottet 1772-73 finns berättat i inlägget Vad dog våra förfäder av?.

Smittkopporna

1700-talet var smittkoppornas århundrade i Sverige. Åren 1749-1800 dog 270.000 personer av sjukdomen. Smittkoppor var en infektionssjukdom orsakad av variolavirus. Det var i första hand barnen som angreps. I Europa beräknas cirka 60 miljoner människor ha omkommit i smittkoppor under 1700-talet . Smittkoppor var en oerhört smittsam sjukdom. I smittsamhet har den endast sin like i mässlingen som den ofta förväxlades med ännu långt in på 1700-talet.

I inlägget Vad dog våra förfäder av? finns det beskrivet hur smittkopporna härjade i Fröderyds socken i Jönköpings län mellan 1750-1800.

Då smittkoppor var så smittsamt, viruset bokstavligen yrde runt den sjuke, räckte det att vistas i samma rum som den sjuke för att bli infekterad, dock inte nödvändigtvis sjuk. Inkubationstiden är på 10 – 14 dagar och börjar därefter med influensaliknade symptom som huvudvärk, feber, ryggont, kräkningar och diarré. På andra dagen efter insjuknandet fick patienterna rodnader i huden och på tredje dagen utslagen. Dessa utslag utvecklades till vätskefyllda blåsor, senare fyllda med var. Klarade patienten de två första veckorna överlevde han i regel, dock ofta blind, döv eller skallig och för resten av livet plågad av de framträdande koppärren. Utvecklades svarta koppor (inre blödningar) dog praktiskt taget alla patienter. Viruset var tämligen miljöokänsligt vilket gjorde det mycket svårstoppat.

Myndigheterna och politikerna betraktade smittkopporna som det stora hotet mot välståndsutvecklingen och sökte förtvivlat efter botemedel. Man börjande först att bekämpa sjukdomen med ympning eller variolisation. Variolisation var en tidig metod att framkalla immunologiskt skydd mot smittkoppor. Detta skedde genom att införa var från koppor genom huden eller nässlemhinnan på en frisk person och på så sätt sökte framkalla en lindrig form av sjukdomen. Variolisationen härstammar från orientalisk folkmedicin och blev känd och delvis accepterad i Europa i början på 1700-talet genom engelskan Lady Montague. Koppympningen (inokulation) introducerades i Sverige 1756 och 1769 påbörjades ympning mot smittkoppor och i större skala från år 1799. Koppympning var ett riskfyllt hantverk som krävde stor skicklighet och extrem försiktighet. Den första ympningen gjordes i England.

Den engelske ”läkaren” Edward Jenner framställde ett smittkoppsvaccinet som kunde användas som förebyggande behandling. Mjölkerskor som smittats av kokoppor klarade sig undan att bli sjuka av smittkoppor. Från lymfan från en kokoppsmittad mjölkerska tillverkade han en vätska som han kallade vaccin (av latinets vacca = ko). Den första vaccineringen gjorde Jenner den 14 maj 1796. Då vaccination var betydligt mindre riskfyllt än koppympning blev den snabbt accepterad. Den första vaccinationen i Sverige gjordes den 23 oktober 1801. De svenska myndigheterna var tidigt ute när det gällde att dra nytta av Jenners upptäckt. År 1816 lagstiftade Sverige som första land i världen att alla barn under två års ålder skulle vaccineras mot smittkoppor. Idag räknas smittkoppor som en utrotad sjukdom.

Koleran

Koleran var 1800-talets ”pest”. Kolera är en magsjukdom med diarré och kräkningar, orsakad av en liten böjd bakterie, Vibrio cholerae. Den sprids med vatten och livsmedel. Under perioden 1834–73 drabbades Sverige av nio epidemier. Vid den största av dessa, 1834, insjuknade mer än 25.000 personer, av vilka drygt hälften dog.

Kolerasymtomen är mycket frekventa tarmtömningar med diarré men ingen eller obetydlig feber och oftast inga kräkningar. Diarrén orsakas av ett av bakterierna utsöndrat toxin, som påverkar tarmens celler så att utströmningen av vätska till tarmen ökar. Om sjukdomen inte behandlas kan den uttorkning av kroppen som är en följd av diarrén leda till döden. Till följd av den kraftiga uttorkningen kunde den sjuke krympa ihop till en vrångbild av sig själv. Människor drabbades praktiskt taget utan förvarning. Efter några timmar kunde de vara döda. Normal inkubationstid är 2-3 dagar, men ibland enbart ett par timmar. Den är mycket smittsam men är känslig för uttorkning och sprids knappast alls i luft.

Första gången Sverige drabbades av en kolera epidemi var 1834. Detta år dog 3.500 personer i kolera i Stockholm. På 1860-talet härjade koleran även i Norrland. Värst grasserade koleran under 1850-talet. Före 1817 var den helt okänd i vår världsdel. När koleran kom 1834 var det i Göteborg. Det första fallet var en 52-årig sjöman, Anders Rydberg, och inträffade den 30 juli. Sedan spreds koleran norrut. En av de svenska städer som drabbades allra värst var Jönköping. Av stadens 3.300 invånare insjuknade var tredje och var sjätte dog. Som vanligt var det de fattigaste och mest nedslitna stadsdelarna som angreps värst, i Jönköping var det Båtsmansbacken. Den 19 augusti drabbades Stockholm av koleran. Då insjuknade tullvaktmästaren Emanuel Malmberg i kolera. I Stockholm var det det fattiga Katarina församling på Söder som drabbades extra hårt.

Speciella kolera kyrkogårdar inrättades för att ta hand om alla döda. Ingen visste hur sjukdomen spreds. Först 1884 upptäcktes kolerabacillen av Robert Koch. Om bacillen kommer i en vattentäkt kan kolera spridas explosionsartat. I större städer öppnades speciella kolerasjukhus. Misstron mot sjukhusen var dock stor man låg hellre hemma och väntade på döden än att låta sig intas på sjukhus. Misstron var väl befogad då läkarna själva inte visste vad farsoten berodde på eller hur den skulle botas. Att kolera hade med dålig hygien att göra gissade nog många men man trodde i första hand att det var den dåliga luften som var boven snarare än förorenat vatten. Sista stora utbrottet var 1873, men då var det bara Skåne som drabbades.

Källor

1. Svenska sjukdomsnamn i gångna tider av Gunnar Lagerkrantz, tredje upplagan 1988, utgiven av Sveriges släktforskarförbund.
2. Vår Svenska Historia av Alf Åberg, fjärde upplagan, 1978 (sid 319-321).
3. Skräckens tid, farsoternas historia av Berndt Tallerud, Prisma 1999.
4. Nationalencyklopedien, uppslagsverk