Jonas och Anna i Höjda
Ett torparliv i Värmland kring sekelskiftet 1900
Inledning
Den här berättelsen handlar om min mormors föräldrar, Jonas och Anna Jansson, som bodde på ett torp i Laggåshöjden i Gustav Adolf socken i Östra Värmland, en socken som i trakten kallas för Gustava. På gustavamål kallades Laggåshöjden för Höjda, och så småningom kom namnet också att bli förknippat med deras hem och torpet där de bodde. I berättelsen använder jag därför namnet Höjda.
Jonas växte upp som det enda av föräldrarnas barn som nådde vuxen ålder. När Anna från Finnfallet kom dit som piga skulle livet snart förändras. De gifte sig, bildade familj och fick under 21 års tid tio barn, varav ett dog som spädbarn. I berättelsen får vi följa deras liv genom glädje och sorg, arbete och umbäranden, från de första åren tillsammans och barnens uppväxt till Jonas sista år i Höjda och Annas fortsatta liv efter hans död, fram till dess att hon på äldre dagar tvingades lämna sitt gamla hem. Genom gamla handlingar, fotografier och inte minst familjens egna minnen växer bilden fram av ett vardagsliv i en tid som nu ligger långt bakom oss.
Berättelsen bygger inte enbart på material som jag har funnit i kyrkoböcker och andra arkiv, utan också i hög grad på intervjuer med min mamma, deras barnbarn, min mormor Selma och hennes båda yngre tvillingsystrar Elsa Skyman och Anna Jansson.
Det har framför allt varit min mormor Selma och hennes yngre syster Elsa, Jonas och Annas döttrar, som berättat om sina minnen från Höjda och om sina föräldrar. Selmas minnen ger oss framför allt en bild av barndomen och livet på torpet, medan Elsa också har bidragit med många berättelser om sina föräldrar och om livet i familjen. Genom deras minnen har jag fått en inblick i en tid som annars hade varit svår att komma åt.
Med den här berättelsen vill jag bevara minnet av Jonas och Anna och föra det vidare till deras efterkommande, men också till andra som vill ta del av berättelsen om en värld som sedan länge är försvunnen.

Del I – Där deras berättelser börjar
Jonas från Laggåshöjden
Jonas Jansson, min mormors pappa, föddes den 26 september 1863 i Laggåshöjden, Gustav Adolfs socken. Han var son till hästtorparen Jan Jonsson och Anna Maria Persdotter. Hon var i sjunde generationen ättling till svedjefinnen Per Hakkarainen, som invandrade på 1600-talet och var den förste nybyggaren i Nain, beläget i socknens nordligaste del.
Jonas var deras fjärde barn, men de tre äldre syskonen hade dött i småbarnsåren. Det yngsta av dem, Jan Albin, hade fyllt två år och var inne på sitt tredje, men avled några månader före Jonas födelse.
Hos dem på torpet bodde även Jonas mormor och morfar, som hade flyttat till dem på äldre dar. Båda levde till första halvåret av 1870, då Jonas var inne på sitt sjunde år.

Jonas kom att få ytterligare två småbröder, men, liksom sina äldre syskon, dog även de. Den förste av dem föddes på sommaren 1867 då Jonas snart skulle fylla fyra år. Även han fick namnet Jan Albin, men den lille gossen blev bara sex dagar gammal.
Tre år senare föddes ännu en pojke och han fick namnet Karl Alfred. Han måste ha varit en efterlängtad lillebror och lekkamrat för Jonas. Men han insjuknade i scharlakansfeber och dog på hösten 1876, bara några dagar för Jonas trettonårsdag.
Enligt Elsa hade hennes farmor Anna Maria fått fler barn än de som nämnts här:
Farmor fick trillingar. De var inte större än att de la dem på en tallrik. Detta berättade min mormor. De var dödfödda.
Jonas kom alltså aldrig att få något syskon som uppnådde vuxen ålder. Han blev därmed föräldrarnas enda överlevande barn, och allt hopp om att en dag ta över torpet som de hade arbetat upp vilade nu på honom.

När Jonas var femton år började han läsa för prästen inför konfirmationen, liksom andra ungdomar. Att konfirmeras var så gott som obligatoriskt på den här tiden. Han gjorde inget lysande intryck på Gustavas präst och tillhörde den grupp av ungdomar om vilka det noterades: ”utan afgångsbetyg och med svag fattningsförmåga”. Om Jonas var trög eller ointresserad av det kyrkliga, vet jag inte. Som hans ättling hoppas jag förstås att det snarare var det senare. Han blev så småningom ändå konfirmerad i januari 1880, då han hade fyllt sexton år.
Enligt Elsa skall Jonas ha varit 18 år när han tog över Höjda efter pappan. Detta bör i så fall ha varit omkring 1881-1882 och då var Jan 60 år. I husförhörslängderna står Jan emellertid kvar som torpare fram till sin död. Det är därför svårt att avgöra exakt när Jonas började ta över ansvaret för torpet.
Elsas tvillingsyster Anna har berättat att det under hennes farfars och pappas tid hade funnits sammanlagt fyra boningshus i Höjda. Den första stugan stod där redan när farfadern kom till platsen. Därefter byggdes ytterligare en stuga längre ner, men den brann ner. Farfadern lät sedan bygga ännu en stuga, innan Jonas så småningom uppförde det sista boningshuset. Anna angav däremot att pappan och hennes farmor flyttade in i det sista huset hösten 1891.
Som ung man fullgjorde Jonas även sin militära plikt. Han bevistade sitt första beväringsmöte 1884 och det andra 1885. Ett beväringsmöte var i praktiken en militär övningsperiod, vanligtvis vid regementets mötesplats. Där fick beväringsmännen bland annat öva gevärsexercis, skytte, bajonettfäktning samt bevaknings- och fälttjänst och lära sig de grundläggande färdigheterna som soldat. Vid Värmlands regemente var beväringsmötena före 1887 vanligtvis inte mer än 15 dagar.
Enligt Elsa hjälpte Jonas sin pappa att bygga ett nytt boningshus i Höjda och det stod klart för inflyttning 1881. Det bestod av endast två rum och hade en våning. Huset hade ett brädtak och ett enkelt brädgolv. Det var inte vinterbonat på samma sätt som hus som byggdes senare. Fönstren var enkla, och på timmerväggarna satt endast papp och tapeter. Man tätade med mossa mellan timmerstockarna. Det var kallt i huset om vintrarna så man fick elda jämt, natt som dag. Det var dragigt också och dörrarna var inte så täta.
Husets brister måste ha varit särskilt kännbara under kalla vintrar. Och just vintern 1881 lär ha varit ovanligt sträng. Man har berättat att sparvar och talgoxar föll döda ner från träden och att man tyckte att det var blidväder när termometern visade omkring 40 minusgrader. Långt senare berättade man ännu om hur det var ”på 81”.
Jan drabbades av prostatabesvär. ”Farfar dog av urinblåsan. Han fick stopp på urinet”, som Elsa har berättat för mig. På den tiden fanns det ingen hjälp mot sådana besvär. Han fick ligga och plågas tills den brast, vilket ledde till hans död. Det hela gick mycket fort och han dog några dagar in på det nya året 1890, 68 år gammal.

Jonas var inte hemma när fadern dog, utan var ute och milade – arbetade med en mila för framställning av träkol. Långt senare berättade han för dottern Elsa om sin upplevelse, som hon sedan har återberättat:
Pappa var ute och milade vid en plats som kallades för Livsfara när farfar dog. Det är på andra sidan gränsen mot Dalarna. Han satt i sin milkoja då dörren plötsligt for upp. Pappa förstod att det var farfar som hemsökte honom och han sa ”Du skall gå dit du skall vara”. Då tog farfar tag om foten på pappa innan han försvann. Foten blev blå och det tog ett bra tag innan det gick bort. Det var så pappa berättade det.
Inte långt därefter kom någon för att berätta för Jonas att fadern hade dött. Han fick då ta hästen och bege sig hemåt

Bouppteckningen efter Jan Jonsson ger en liten inblick i hur familjen hade det på torpet. Förteckningen över lösöret är kort. I hemmet fanns ett skåp, en dragkista, två sängar, några stolar, Anna Marias spinnrock, en spegel och ett väggur. Kanske var det ett så kallat Amerikaur, en typ av väggur som hade blivit vanlig i svenska hem under den här tiden.
Bland köksgeråden räknades tallrikar, en stekpanna och tre kaffekoppar upp – en till var och en av de tre som bodde på torpet.
Jordbruksredskapen bestod av en kärra, en slip, en plog och en harv. Till hästen fanns ett par skaklar och en sele. Det var inte så märkligt, eftersom Jan hade varit hästtorpare.
Djurbesättningen bestod, förutom av hästen, av en ko, ett ungt nötkreatur och fyra får.
Jan arrenderade torpet och ägde alltså inte själva fastigheten. Hans tillgångar uppgick sammanlagt till 151 kronor. Skulderna var 48 kronor till handlare Brandin i Gustavsfors och 50 kronor till P. Persson i Filipstad. När skulderna hade räknats av återstod 53 kronor.
Bouppteckningen visar hur små tillgångarna var. Allt som fanns i hemmet och på torpet hade räknats upp och rymdes på mindre än en halv sida, från möbler och köksgeråd till arbetsredskap och djur. Det var inte mycket i pengar räknat, men det var det som familjen hade att leva och arbeta med.
Dottern Anna berättade senare att Jonas mor, Mor Anna, hade haft sju eller åtta kor och att hon betraktades som en välbärgad kvinna. Hon hade dessutom en hel del pengar insatta hos bolaget. Det är en uppgift som ger en annan bild av familjens ekonomiska förhållanden än vad bouppteckningen efter Jan Jonsson vid första anblicken visar.
Min mormor hade också en annan bild av de ekonomiska förhållandena på sin pappas sida:
På pappas sida var det inte så fattigt, de hade det bra ställt.
Det sista boningshuset i Höjda byggde Jonas själv. Det stod färdigt hösten 1891, då han och hans mor kunde flytta in. Det var bara tio år sedan det förra huset byggdes. Men det nya huset var, får man förmoda, mer gediget byggt. Det nya huset blev därmed det hem där Jonas och hans mor kom att bo tillsammans under de sista åren av hennes liv.
Anna från Finnfallet
Anna föddes den 28 september 1879 i Traneberg som första barn till Elsa Lena Persdotter och Nils Jonasson. Som nygifta – de hade bara varit gifta i nio månader – bodde de inneboende i pappans barndomshem, som fortfarande brukades av hennes farfar och farmor. Läs mer om Annas föräldrar i inlägget:
Nyss två år fyllda, på hösten 1881, fick Anna en bror som fick namnet Johan. Ett par år senare flyttade den lilla familjen till Finnfallet där fadern noteras som nybyggare i husförhörslängderna.
Torpet var en enkel jordkoja med flera stockvarv av timmer nedgrävda i marken och ytterligare tre stockvarv ovan jord, upp till den förmodligen låga takfoten. Ett litet fönster med bara en glasruta släppte in dagsljuset. Inne fanns en eldstad och golvet bestod av stampad jord, som ströddes med hackat granris. De nakna timmerväggarna var bestrukna med lim.

Söder om stugan hade de en liten täppa där de odlade potatis och havre, men det räckte inte att försörja familjen. Torpet tillhörde Uddeholmsbolaget och pappan arbetade åt bolaget som båtkarl. Att vara båtkarl var ett tungt arbete. Båtarna som de drog var lastade med malm och järn. I Gustavsfors smälte de malmen och gjorde den till tackjärn, som sedan fraktades till Geijersholm.
I Finnfallet utökades syskonskaran med Hulda i februari 1884 och Beata Adolfina, eller Fina som hon kallades, i juli 1886.
Året därpå, i början av 1887, härjade scharlakansfeber och difteri i bygden. Scharlakansfeber var vid denna tid en fruktad barnsjukdom. Den kunde börja med hög feber och halsont och följas av ett kraftigt rött utslag. Före antibiotikans tid kunde sjukdomen få ett snabbt och allvarligt förlopp.
I februari insjuknade de två minsta syskonen, Johan och Hulda, i scharlakansfeber. Båda dog med bara fyra dagars mellanrum. Johan blev fem år gammal och lilla Hulda dog fem dagar före sin treårsdag. Uppgiften om dödsorsaken kommer från dödboken, där prästen antecknade scharlakansfeber. Men det kan vara fel, för enligt Annas dotter Elsa berättade Elsa Lena senare i livet vid ett flertal tillfällen om detta och hävdade att det var difteri. Emellertid har min mormor Selma berättat att hennes mor sade att syskonen dog av scharlakansfeber samt att inga andra barn insjuknade.
När Anna var nio år, 1889, fick hon en syster som döptes till Hulda efter sin döda storasyster. I februari 1892 föddes Einar, i maj 1894 Edvin och till sist, i december 1896, föddes Ellen, Annas sjunde syskon. Då var hon 17 år.

På våren 1894, då Anna var fjorton år, började hon konfirmationsundervisningen som hölls av kapellpredikanten Berggren. Träffarna skedde en till två gånger i veckan. Barnkullarna i socknen var på den här tiden stora. Hela 65 pojkar och flickor deltog i undervisningen, eller läste för prästen, som man kallade det. Anna konfirmerades den 16 september som var några dagar före hennes femtonårsdag. I betyg fick hon b,b, vilket var det vanligaste betyget som delades ut.

Min mamma har berättat: ”Mormor hade långt och guldgult hår som hon hade flätat och uppsatt på huvudet. Hon hade guldgult hår även då hon blev gammal, det blev aldrig grått.”
Del II – Ett gemensamt liv tar form
Anna kommer till Höjda
Vid samma tid, omkring 1894, tog Anna tjänst som piga hos Jonas i Höjda. Han var den närmaste grannen utanför Finnfallet. Jonas mor, Mor Anna, hade blivit sämre och de behövde hjälp hemma.
Med tiden fattade Anna och Jonas tycke för varandra, och på sensommaren 1899 upptäckte Anna att hon var med barn. Då, om inte förr förmodar jag, bestämdes det att de skulle gifta sig.
Kanske visste min mormor mer än hon ville berätta för mig när hon talade om hur hennes föräldrar träffades:
Jag vet inte hur mamma och pappa träffades, men det var väl snabba ryck, det tror jag.
Det lystes för dem tre söndagar i rad, den 27 augusti, 3 och 10 september och bröllopet stod den 11 november samma år. Det var stor åldersskillnad mellan dem; Jonas var 36 år och Anna var 20 år. Hon var i femte månaden, så bröllopet kunde inte vänta särskilt länge till.
Anna lär enligt dottern Elsa ha haft sällskap med Per Persson från Tvärmossåsen i ungdomens dagar. Tvärmossåsen ligger bara ett par kilometer nordväst om Finnfallet, på vägen mot Gustavsfors. Elsa har berättat att hon och hennes systrar brukade reta mamman med frågan: ”Varför tog hon inte Per i stället?”
Jag har inte hittat någon Per Persson från Tvärmossåsen, men väl en Per Johan Svensson, född samma år som Anna. De läste dessutom samtidigt för prästen. Kanske valde hon Jonas för kärlekens skull, kanske blev valet en följd av att hon blev gravid. Vi lär aldrig få veta varför, men jag för min del vill gärna tro på det första alternativet.
En stor bröllopsfest i Höjda
Mor Anna ville ha ett stort bröllop för sin ende son, som nu äntligen skulle gifta sig. Hon hade vid det här laget hunnit bli 71 år gammal.
Jonas köpte en låda konjak som de skulle ha till bröllopsfesten. Men kapellpredikanten i Gustav Adolf, Olof Berggren, var emot spritdrycker. Han sade att han skulle viga dem om Jonas kom till honom och lämnade ifrån sig lådan. Det var dock inget alternativ Jonas kunde tänka sig att gå med på.
Lösningen blev istället att han hörde sig för med kapellpredikanten i grannförsamlingen i Tyngsjö, som låg på andra sidan länsgränsen i Dalarna. Denne, Oskar Sandberg, hade inga invändningar, och vigseln kom därför att förrättas där. För Jonas och Anna innebar det en resa till Tyngsjö på omkring tjugo kilometer fågelvägen.
Jonas och Anna vigdes i Tyngsjö av kapellpredikanten. Anna bar vid vigseln en lång svart klänning, en vit slöja och en myrtenkrona.
Förmodligen förrättades vigseln i prästgården. Förr skedde dop och vigslar ofta där, eftersom det kunde innebära en kostnad att hålla ceremonin i kyrkan. Begravningarna ägde däremot alltid rum i kyrkan.

Den efterföljande bröllopsfesten varade sedan i dagarna tre. Gästerna kom från Traneberg och Åskagen; det var tjocka släkten på Annas sida. Dessutom var alla grannarna i Höjda bjudna, liksom folk från Tvärmossåsen.
Bröllopspresenten från gästerna i Tvärmossåsen var en silversked. Från bekanta i Laggåsen fick de en nickelservis med fat, kaffekanna, gräddkanna och sockerskål. Jonas hade många kontakter där och umgicks tydligen en del med dem. Av sin mor fick Jonas själva bröllopet bekostat, liksom allt annat – hus, ladugård, kor, häst med mera. Mor Anna hade dessutom 600 kronor insatta i en bank i Filipstad, och även dessa pengar gav hon till Jonas.

Ett år av sorg
Barnet som Anna bar på föddes den tolfte mars året därpå. Det blev en liten flicka som fick namnet Anna Viktoria.
Hon var svag redan från födseln, vilket väckte oro. Man dröjde med dopet. Det var inte ovanligt att barnen inte döptes förrän de var en månad gamla, men i slutet av månaden gick det inte att vänta längre.
Predikanten Nils Andersson från Norra Råda socken tillkallades och nöddöpte den lilla flickan. Kanske befann han sig av en tillfällighet i närheten, eftersom det inte var socknens egen kapellpredikant som förrättade dopet. Bland dopvittnena var Annas mor, Elsa Lena.
Redan dagen därpå, den 30 mars, avled den lilla dottern av ”svaghet”, som prästen noterade i dödboken. Hon blev endast arton dagar gammal.
Att Jonas och Annas förstfödda dotter inte överlevde måste ha väckt stor sorg och oro inom familjen. Vilka tankar rörde sig i Jonas mor, Mor Annas, huvud? Hon som hade fött sex barn och dessutom de dödfödda trillingarna, men bara fått se ett enda växa upp.
Men årets sorger var inte över. Annas far, Nils, hade länge lidit av hjärtbesvär. Med tiden blev han allt sämre och till slut sängliggande. Han avled på hösten 1900 och blev bara 51 år gammal. I dödboken angav prästen dödsorsaken som ”sockersjuka, bröstlidande”. Sockersjuka var den äldre benämningen på diabetes.
En hjälpande hand till Elsa Lena
Annas mor, Elsa Lena i Finnfallet, blev nu ensam med fem barn i åldrarna fyra till fjorton år. Förutom ett visst stöd från Uddeholmsbolaget, drygade hon även ut inkomsterna genom att hugga ved och plocka bär i skogen.
Elsa Lena var under omständigheterna lyckligt lottad eftersom dottern Anna och maken Jonas var snälla och hjälpsamma. Under de svåraste åren efter Nils död fanns de nära till hands, trots att deras egen familj växte i rask takt.
Jonas och Anna hjälpte Elsa Lena och barnen med det mesta. När de slaktade fick Elsa Lena bitar av de olika delarna, både fläsk och korv. ”De gjorde mycket av en gris förr i världen”, berättade Elsa. När man slaktade ett får eller en kalv gjorde man pölsa, en slags hackkorv, och syltor. Elsa Lena fick också mjölk, smör och ost från gården. Anna ystade nämligen ost.
Det verkar ha varit en hjälp som inte bara handlade om det som råkade bli över. Om Elsa Lena kom till dem och sade att hon behövde något, så fick hon det. Det var ett enkelt sätt att hjälpa till, men för Elsa Lena måste det ha betytt mycket. Mor Anna i Höjda, som ännu levde och bodde hos Jonas och Anna, ogillade att sonen var så mycket hos Elsa Lena och hjälpte henne.

Familjen växer
Men sorgen övergick så småningom i glädje på torpet i Laggåshöjden. Anna nedkom med sonen Johan den tjugonde februari året därpå, mindre än ett år efter Anna Viktoria.
Sedan föddes Selma, min mormor, den andra februari 1903. Hon har berättat för mig att det fanns en annan flicka i socknen som också hette Selma:
Vi var döpta i ett vatten och samma namn hade vi också. Selma Sjögren hette hon, och Selma hette jag, och vi var skolkamrater hela tiden.

Det fjärde barnet, Karl, föddes i juli 1905. Den här gången var det mor Anna som tog honom till världen, som Elsa har berättat: ”Jag tar Gud med mig!” Och så tog hon en stol framför sig och gick till sängen för att förlösa Anna. Kanske hann Jonas inte till barnmorskan, som bodde i Gumhöjden – eller Gumhöjda, som man säger på Gustavamål. Det ligger drygt en mil söder om Laggåshöjden fågelvägen.
Ett halvår senare, den 6 februari 1906, gick mor Anna ur tiden. Hennes sista ord var: ”För mig skall ljus och lampor brinna, för mig skall glasen klinga när jag skall härifrån”. Hon dog 77 år gammal av astma, som det står i dödboken. Elsa hade dock fått höra en annan förklaring: ”Hon dog väl av ålderdomsskäl, hon var väl utsliten. Jag hörde aldrig att det var annat fel på farmor”.
Barnaskaran utökades med Alfred 1907, Karin 1910, Einar 1913, enäggstvillingarna Elsa och Anna 1915 och slutligen Valborg 1921. Då var Jonas 57 år. Under 21 år hade Anna givit liv åt tio barn och varit gravid ungefär en tredjedel av den tiden.
Prästen tyckte att de skulle döpa båda enäggstvillingarna till Elsa! Elsa har själv berättat att hon fick sova i en konjakslåda när hon var liten – kan det ha varit lådan från bröllopsfesten sexton år tidigare?
När tvillingflickorna var små väckte de stor nyfikenhet. En gång kom till och med en skogvaktare till Höjda för att titta på dem.
Som äldsta dotter fick Selma hjälpa till hemma och hon var 12 år när tvillingflickorna föddes. Anna fick även stöd av sin mamma, Elsa Lena, som var mycket hemma och bistod henne. Även Annas systrar Hulda och Ellen fanns till hands.
Ellen tyckte mycket om Elsa och köpte bland annat skor till henne. Hulda köpte skor till den andra tvillingen, Anna. De fick även kläder av mostrarna.
Ellen ville ha den ena tvillingen, Elsa, men Anna ville naturligtvis inte skilja dem åt. Ellen hade redan två pojkar och tyckte väl att det kunde vara roligt att få en flicka också. Men Anna svarade: ”Jag får säga som skojarna: jag har ingen som är för myck!”
Det fanns redan en skola i Laggåsen, men när en skola byggdes även i Dragsjöberg 1910 ville Jonas att barnen skulle gå där i stället. Det innebar en drygt fyra kilometer lång vandring till skolan – och lika långt hem igen.
Del III – Livet på torpet
Hemmet i Höjda
I en intervju med min mormor Selma i februari 1995, då hon var 92 år gammal, mindes hon tillbaka till sin barndoms by:
Vi trivdes väldigt bra på Laggåshöjden. Det var mycket ungdomar där på den tiden. Det var inte en öde trakt, inte.
Jag tyckte att vi hade det som mysigt och trevligt därhemma. Vi var många och det väl skôj. På den tiden var det inte som nu. Nu går aldrig grannarna till varandra, men det gjorde de då. När karlarna slutade arbeta och inte hade något att göra kunde de komma om kvällarna och prata om allting. De hade all världens historier att berätta om både det ena och det andra, så man blev mörkrädd ibland.
Mormor berättade också om hur hon mindes bygden omkring Höjda:
Det var sju gårdar på Laggåshöjden och mellan gårdarna var det tätt. Det var så man kunde se grannhuset hemifrån. Gustafsfors och Geijersholm var närmaste samhälle. Torpet var omgivet av skog och runt om gick det en gärsgård. Om somrarna släppte vi ut korna i vilda skogen. Och de kom hem varenda kväll, de visste vart de hörde.
Vi hade väldigt jämna och bra skidbackar på gården hemma och åkte skidor om vintrarna. Den var stor och öppen att åka skidor och spark i.
Hon berättade även berättat att det ”från torpet i Laggåshöjden var det väldigt fin utsikt”. När jag själv har varit där på senare år har skogen emellertid vuxit upp, och med den har utsikten försvunnit.

Från Höjda och ner till landsvägen var det länge en enkel gångstig eller häststig. En riktig väg byggdes inte förrän 1924. Om hur det var innan den riktiga vägen byggdes berättade min mormor:
Långt tillbaka fanns det ingen väg upp till oss. Det var en skogsväg rakt ner till den stora landsvägen. Det fanns små skjul där de hade redskap som de fick byta när de skulle köra på stora vägen. De fick ha en slags släde när de åkte med genom skogen.
Till torpet hörde många byggnader. Där fanns ett stall, en vinterladugård med sex spiltor, en sommarladugård, en loge – en byggnad där man förvarade och tröskade den skördade säden – en källare, en smedja för hemmabruk och så ett utedass, förstås. Det fanns även en foderlada vid myrägorna.
Jonas lär ha byggt stallet och sommarladugården, medan smedjan var gammal och troligen härrörde från hans pappas tid. Logen uppfördes 1909 och höjdes 1930. Sommarladugården var inte lika varm som vinterladugården och låg lite närmare betet för djuren. Enligt arrendevillkoren fick Jonas inte disponera skogen utan bolagets tillåtelse.
Ett körsbärsträd kom också att bli ett kännetecken för Höjda. Enligt dottern Anna flyttade Jonas trädet dit 1935. Det trivdes tydligen på den nya platsen, för som Anna uttryckte det: ”tänk vad det spritt sig”.
Kallkällan var en bergkälla, ungefär en meter djup, och därifrån hämtade alla på Laggåshöjden sitt vatten. ”Det var härligt vatten från källan”, mindes Elsa.

Den magra och dåliga åkerjorden i skogsbygderna kompenserades genom att man höll sig med tämligen mycket boskap. Höet från de egna ägorna räckte sällan till, utan man fick skaffa mer från annat håll, främst från myrslogarna. Visserligen var höet därifrån magert, men ibland hade man inget bättre att tillgå. Man kunde färdas långa sträckor från hemmet för att slå de glest bevuxna blötmyrarna. Höskörden pågick därför ofta långt in på hösten.
Antingen bar man hem gräset rått för att torka det hemma, eller också torkades det på skördeplatsen i små enkla lador för att sedan forslas hem på vintern med kälke. Man skördade även asp- och björklöv, som bands ihop till kärvar och fick torka innan de forslades hem. Så här kunde det gå till på olika håll i Gustava. Hur det var för Jonas vet vi inte, men det är inte osannolikt att han hade liknande förhållanden.
I Jonas och Annas torp fanns en förstuga, ett rum, ett riktigt stort kök samt ett stort vindsutrymme. I köket fanns kokspisel och bakugn. Rummet, som de kallade kammaren, hade en stor öppen spis med en rund kupa. Ovanpå kupan fanns en hylla där de kunde ställa saker. Enligt Anna hade det stora rummet ett fönster i väster och ett i norr. Andra tyckte att det var så stort.
Golv och tak var av bräder. Taken var oljemålade och väggarna tapetserade.
Mormor mindes också hur torpet såg ut och hur livet gestaltade sig där:
Till att börja med var det som en stor vind på torpet. De byggde om det det året jag flyttade hit (anm: till Stavnäs 1930) och då inredde de vinden så de kunde ligga där om somrarna. Det var ett väldigt stort kök. Det var stora uthus till torpet, par tre stycken, för att ha skörden i. Vi hade 3-4 kor, grisar och höns och en häst.
Det fanns varken vatten eller elektricitet indraget i huset; det kom senare. Vatten hämtade de i en öppen källa väster om ladugården. Där fanns det alltid klart och friskt vatten. Om moderniseringen av torpet berättar Elsa:
Det fanns aldrig någon telefon i Höjda. De installerades ljuset, elektriciteten, 1945, dessförinnan var det fotogenlampor. Rinnande vatten fick de som bodde där i slutet, men det var inget bra vatten, det gick inte att använda det. Mamma fick alltid bära vatten från källan. Det var härligt vatten från källan, en bergkälla. Ljuset tog de bort någon gång under 60-talet.
Även om torpet var förhållandevis stort så blev det trångt för familjen som växte med tiden. Alla sov i köket. Anna och Jonas hade en familjesäng som de hade köpt i Filipstad när de gifte sig. De var inte ensamma om att bo trångt. Så var det hos många i bygden, åtminstone hos dem som hade berikats med många barn.
Jag undrar om Jonas någon gång stannade upp och tänkte tillbaka på tiden innan han gifte sig med Anna från Finnfallet, då bara han och hans mor bodde där efter faderns död. Nu var det i stället liv och rörelse i torpet, med små barnfötter som sprang omkring och lekte.
Mormor berättade också om kyrkobesöken:
Vi var väl i kyrkan en hel del, inte varje söndag, det var det för långt till. Mamma hade inget emot kyrkan, men särskilt kyrkliga var de väl inte.

Arbete och djur på torpet
Elsa har berättat hur arbetet med torven gick till. Jonas var vid mossen, eller myren, och tog upp myrtorv. Då bar hon och Anna upp torven till hässjor för att torka. När han sålde torvströet fick han 5 kronor per hästlass vid Gustavsfors. Torvströet rev de sedan sönder och lade under grisarna och korna. Morbrodern Einar hade också en gris. Att ta upp torv hade de gjort i alla tider, ”farmor och farfar och allihopa”.
Elsa har även berättat att hennes mamma och pappa ibland hade ganska många får, kanske ett tiotal. Sedan blev det lammungar och på hösten slaktade de dem undan för undan. Jonas tillverkade små trästickor med nummer som han täljde in. Dessa användes för att märka familjens egna får. Det var viktigt eftersom det kom får från Nolerhöjda, Laggåsen och Blomsterberg, och tillsammans kunde de vara 400–500 stycken ute i skogarna.
Ibland sköt de också älg, men det var tjuvskytte. Tjäder sköt pojkarna där hemma. ”Det var gott”, mindes Elsa.
1925 skaffade Jonas en get åt Valborg. De for till Blomsterberg för att hämta den. Morgonen därpå, när Anna gick ut i ladugården så hade geten fått en killing. ”Den där killingen hoppade både högt och lågt”, berättade Elsa och skrattade åt minnet.
Ett annat minne från barndomen handlade om familjens hund:
Vi hade en hund hemma, en tik, som kallades för Nettan. Hon tittade efter oss varje kväll så att alla hade lagt sig och först då lade sig också hon. Vi hade väl hunden på 1920-talet. Det var en strövare. De skyllde på pappa att han tjuvsköt, så han fick göra sig av med hunden. Den blev väl en fem år gammal.
Vardagsliv och värderingar
Varor som de behövde till vardags köpte de i boa (affären) i Gustavsfors, som ägdes av bolaget. Där fick de skriva upp skulden i en bok och sedan ta varorna med sig. Notan gick till Uddeholmsbolaget, och skulden drogs från lönen. De fick ut de ören som blev över. Om det blev minus fördes skulden över till nästa månad.
Elsa har också berättat att familjen hade Karlstad-Tidningen hemma. Den kom ut varannan dag.
För i världen hjälpte de varandra. Hade de höns och var nånstans så tog de med sig lite ägg, det var inga blommor på den tiden.
Elsa har också berättat om en gång när hon brände sig på armen:
Jag brände mig på armen en gång. Då läste pappa på armen. Han hade munnen mot det onda för att hindra att det vidgade sig.
Elsa beskrev sina föräldrar som snälla och hjälpsamma människor som inte hade några ovänner. Jonas blev nykterist på äldre dar, och det förekom aldrig sprit i hemmet. Varken Anna eller Jonas var religiösa. Jonas trodde inte på Gud, utan var fritänkare, en slags ateist. Anna och hennes mor gick däremot ibland till kyrkan. Det blev inte varje söndag, eftersom det var långt dit. Även Selma har berättat att föräldrarna inte var särskilt kyrkliga.
Kolarlivet
Som torpare var Jonas ålagd att kola åt Uddeholmsbolaget, som ägde torpet och all mark och skog. Stora mängder träkol behövdes vid de intilliggande järnbruken i Gustavsfors och Geijersholm, men också vid hyttorna som låg på olika håll i bygden. Kolen var den energikälla som användes för att smälta järnet.
Jonas lär ha kallats för Kujj-Jonas, möjligen anknytning till hans arbete som kolare.
Träkol framställdes i kolmilor. Den metoden hade använts i trakten ända sedan järnhanteringen kom till bygden. En kolmila bestod av en hög med ved som täcktes med jord, torv, gräs och sand. Därefter antändes den – man sade att man ”värmde milan”. Syretillförseln hölls begränsad, så att veden förkolnades i stället för att brinna upp. När kolningen var färdig transporterades kolet till hyttorna eller till bruket i Gustavsfors, och senare även till Hagfors.
När grovarbetet med att resa milan var klart tändes den. Därefter måste kolaren vaka över den dag och natt, reglera lufttillförseln och se till att kolningen fortskred jämnt. En mila på 130 kubikmeter kunde ta två till tre veckor från tändning till dess att den var färdig. Under hela den tiden bodde kolaren i skogen i en kolarkoja, eller milekuja som man sade i Gustava.
Mycket av det Elsa har berättat för mig har hon i sin tur fått berättat av sin far: ”När vi var med pappa i milekuja så brukade han berätta för oss.”

En kolmila på 130 kubikmeter krävde en stor arbetsinsats. Uppskattningsvis gick det åt omkring 700 arbetstimmar, varav nästan 200 kunde gå åt till att transportera kolet till hyttan, om den låg sju kilometer bort. I vissa trakter vattnade man kälkspåren så att det bildades is. Då blev det lättare att dra de tunga lassen. För detta ändamål fanns särskilda vattenkälkar.
Veden till milan höggs på sommaren och lades upp i så kallade milvedsresar för att torka. Det gick åt stora mängder ved, och arbetet var tidskrävande. Ersättningen kunde vara omkring 10 öre per rese, och det blev inte många resar på en dag. När Jonas kolade arbetade han ensam, men när sönerna blev äldre hjälpte de honom.
En gång blev Jonas erbjuden att kola sex milor på en gång vid Kotjärnet, det var omkring 1923. Kotjärnet ligger bortåt Aamäck och det var långt hemifrån, kanske en mils vandring österut mot Dalagränsen. Enligt Elsa fick han som ersättning även ett vintertimmerskift, vilket innebar att han fick köra ut timmer på våren. Det var en bra körning, eftersom timret låg lättillgängligt. Elsa mindes att den vintern tjänade hennes pappa riktigt bra med pengar.
I Gustava fanns många skogshuggare, körare och kolare som trodde på tomtar och försökte hålla sig väl med dem. Trots den rådande fattigdomen delade man med sig av maten till tomtarna. I gengäld kunde de hjälpa till när man högg fast i ett träd, välte med ett timmerlass eller när en kolmila slog.
En av dem som berättade om sådana upplevelser var Ville Wallbäck, eller Gustaf Wilhelm Wallbäck, som bodde i Laggåshöjden och var granne med Jonas och Anna. Hans syster Hilma gifte sig med Annas bror Einar Nilsson från Finnfallet och blev därigenom svägerska till henne.
Ville arbetade som skogsarbetare och berättade att han hösten 1926 hade sett två tomtar vid en mila som han arbetade med:
Det var på högsta natten och milorna var långt gångna så det var sådana där fotvedskäringar som rök. Jag låg då vaken som jag är nu när det bankade på kojdörren. Jag brydde mig inte om det utan jag låg still, men då drog det till dörren så att det skakade i kojan. Jag sprang upp och ut och då stod det två sådana små tomtar vid milan, och där de stod var det ett hål i milan, som om man stuckit i den med ett järnspett. Jag hann inte se hur de såg ut (tomtarna) för jag fick ta hand om milan.
Även en annan kolare, Fridolf J., berättade om hur tomten kunde hjälpa till när det gick illa med en mila. Hans mila var svår att kola och slog flera gånger. En natt började den brinna och Fridolf insåg att flera månaders arbete riskerade att gå förlorat. Men då fick han oväntad hjälp:
Jag började stybba milan och så har jag aldrig skottat i hela mitt liv. Spaden gick själv så jag hade svårt att hänga med. Och så fick jag se att på andra sidan milan stod en liten gubbe, knappt en halv meter hög, och skottade stybb. På ett par minuter var milan stybbad.
Fridolf berättade att tomten var klädd i grå kläder och hade skägg, men att ansiktet var svart av sot. Så fort milan var räddad försvann han.
Stybb, eller kolstybb, var en blandning av finkornig jord, sand och kolkross som användes för att täcka milan och begränsa syretillförseln.
Olyckor och skador genom åren
Att arbeta i skogen förde med sig en del risker och Jonas fick några skador genom åren. En gång klämde han sig illa i långfingret när han skulle sätta in en selpinne mellan selen och skaklet. Detta var omkring 1924 och hästen de då hade var, som Elsa berättat, vild.
Han skulle sätta på en timmerdoning, en slags släde som bestod av två delar som kallades bock och get. Det var en stor och en liten släde, där den lilla kunde fällas upp på den stora. Sådana användes när de körde timmer i skogen.

Vid olyckstillfället hade de timmerdoningen kvar vid Deglunden eller Sätterberget, bortåt kyrkan. Märren ryckte till och Jonas klämde fingret. Kanske kom det någon älg eller något annat djur, för hästen var rädd för djur. Han fick fara till doktorn i Uddeholm, som satte tillbaka fingret. Det var inte mer än en knappnålsstor skinnbit som höll kvar långfingret. För skadan fick han 80 kronor om året i livränta.
Pekfingret hade han skadat tidigare på en lie. Den gången fick han ingen ersättning från bolagets försäkring, eftersom han arbetade hemma när olyckan inträffade. Båda skadorna drabbade höger hand.
Enligt Elsa var ytterligare ett finger skadat, men trots skadorna fortsatte Jonas att arbeta i skogen.
Jonas hade en gammal lodbössa. Det var ett mynningsladdat kulgevär avsett för jakt. Namnet kom av att man sköt med lod eller runda blykulor, och detta var ett vanligt vapen bland allmogen. En gång när han sköt med bössan small det så högt att han blev döv på ena örat. Det kan ha varit någon gång mellan 1915 och 1920, eftersom Elsa berättade att hon aldrig mindes annat än att han var döv på ena örat. Han lär därefter alltid ha känt på sig när det var åska på gång.

Hantverk och praktiska färdigheter
I smedjan fanns smedbälg med mera, som de använde till många olika arbeten. Bland annat vässade de borrar som användes när de skulle skjuta (spränga). Jonas och sonen Johan gjorde en gång en vagn med järnhjul. De tillverkade också en timmerdoning åt Johan Möllberg och smidde skenorna som satt undertill. De fick väl inte så mycket betalt för ett sådant arbete, utan det var kanske mest av vänlighet. Materialet kostade inte så mycket eftersom de tog virket från skogen.
Jonas hade också en verkstad där han tillverkade och reparerade möbler. Enligt dottern Anna hade han ett skjul som först användes som bostad under reparationer och senare blev verkstad.
Jonas höll även på med lite handarbete. Han gjorde olika saker av näver, bland annat skor och säckar. Att fiska var hans liv. Till fisket gjorde han också spökupor; det var korgar flätade av spön där han lade fisken. De var omkring en halv meter i diameter. Han gjorde även kolsåll, ett såll som han använde för att skilja de större kolbitarna från de mindre när han rev milan.

Hästarna – arbetskamrater och bekymmer
Elsa har berättat om de hästar som Jonas hade genom åren och om de bekymmer som ibland följde med dem. Här återger jag hennes berättelse.
Fram till omkring 1910 hade Jonas en häst som var skakelrädd. Varje gång de skulle sätta henne i skaklarna kissade hon. Därför kallade de henne för pessmarra.
Därefter hade han en annan häst som var mycket snäll. Den hade han fram till 1924 eller 1925, då den fick tarmvred och dog. Jonas klippte av svansen, manen och luggen och for till Uddeholmsbolaget för att visa att hästen var död och då han fick 650 kronor i ersättning. Det var genom en hästförsäkring som kostade 11 kronor och 50 öre om året.
Utan häst kunde inte Jonas ta allt arbete, och han fick avsäga sig körningar och därmed förlorade han pengar. Jonas och sonen Johan åkte därför till oktobermarknaden i Råda för att köpa en ny häst. De köpte en märr av några som kom från Stjärn. Hon hade vita fötter, vit bringa och var vit i ansiktet.
När de kom hem med henne på kvällen och klappade henne var hon godmodig. Men på morgonen därpå kunde ingen gå in till henne. Hon sparkade och slogs. Elsa berättade att om man matade en häst med mycket socker kunde den bli hur godmodig som helst. Troligtvis hade gubbarna som sålt märren gett henne det för att luras.
Jonas lyckades emellertid få selen på henne och turligt nog klarade han det utan att bli skadad. De körde märren till några myrtegar där han hade satt havre. Där lät de henne dra en hemgjord slip, en slags släde. De lastade slipen full för att trötta ut henne, men inte lugnade hon ner sig för det. De trodde de kunde ta bort humöret på henne, men det gick inte.
Nästa morgon fick de på henne selen igen och körde henne tillbaka till Stjärn. Jonas krävde att köpet skulle gå tillbaka. De kom så småningom överens, men gubben som hade sålt märren behöll 50 eller 100 kronor. Jonas hade gett 600 kronor för den.
Efter detta köpte Jonas märren Svea. Hon var två år gammal och han körde in henne själv. ”Hu, vad snäll den var”, mindes Elsa om Svea.
Jonas hade Svea fram till 1935, då sonen Karl sålde henne till Myr-Erik i Äppelbo i Dalarna. Karl skulle då flytta till Torsby. Jonas hade tidigare haft kontakt med Myr-Erik och bytt en kalv mot två får med honom, omkring 1931–1932.
Del IV – En ny tid bryter in
Ett nytt arrende och stora reparationer
Jonas ingick ett nytt arrende med Uddeholmsbolaget i mars 1929, trots att han då hade hunnit bli 65 år gammal. Vid den här tiden gällde den så kallade Norrlandslagen även i Värmland. Lagen hade tillkommit för att stärka arrendatorernas ställning och gav bland annat större trygghet genom längre arrendetider.
Torpet var i dåligt skick, och troligen tog Jonas det nya arrendet för att få bolaget att rusta upp det. Enligt Elsa ville Jonas först reparera huset själv, men sönerna övertalade honom att skriva på ett nytt arrende. Det skulle innebära att bolaget övertog ansvaret för byggnaderna.
Här finns dock en osäkerhet i berättelsen. Elsas uppgift kan tolkas som att Jonas tidigare ägde byggnaderna, medan bouppteckningen efter hans far 1890 ger inte något stöd för att familjen ägde torpets byggnader.
I juli hölls en tillträdessyn på torpet för att värdera de nödvändiga reparationerna. Vid synen fördes protokoll, och från bolagets sida närvarade jägmästare Nils Forsmarker. Arrendet i Höjda omfattade 3,008 hektar tomt och åker samt 6,17 hektar ängs- och hagmark.
Mangårdsbyggnaden, alltså boningshuset, var uppförd av timmer på en grund av kilad granit. Så gott som alla golv behövde bytas ut, liksom den underliggande trossbottnen. Invändigt behövde målningen bättras på och dörrar och trösklar lagas. Golvet på verandan och trappan behövde också göras nytt. Utvändigt behövde huset diktas, det vill säga fogarna tätas, och brädfodras. Dessutom behövdes ett nytt yttertak. Sammanlagt uppgick reparationerna på byggnaden till över 900 kronor, vilket skulle bekostas av bolaget.
Ladugården var timrad och hade ett undertak av spån. Den ansågs vara så bristfällig att en grundlig reparation var nödvändig, vilken värderades till 800 kronor.
Stallbyggnaden var timrad och var i så dåligt skick att den inte ansågs kunna repareras, varför bolaget skulle uppföra ett nytt stall med matbod, spannmålsloft och vedbod ”av i orten vanlig typ”. Stallet var den dyraste posten vid husesynen och det bedömdes kosta 2300 kronor att uppföra ett nytt.

Vid myrägorna fanns en foderlada. Taket, som var gjort av bräder, fick anmärkning och skulle repareras. Sommarladugården ingick inte i arrendet utan torde ha varit Jonas egendom. Källaren, som var byggd av rullsten, var i så dåligt skick att den inte ansågs värd att reparera. I stället skulle en ny källare uppföras till en kostnad av 450 kronor.

På gården fanns vidare ett ”hemlighus”, som dock var i gott skick. Hemlighuset var helt enkelt utedasset. Dikena på åkrarna och markerna var sammanlagt 904 meter långa och fick anmärkningar vid synen. Det var Jonas som ålades att åtgärda dem. Även gärdesgårdarna låg på hans ansvar att reparera. De omfattade drygt 900 meter.
Sammanlagt uppgick reparationerna till 4 494 kronor, vilket skulle bekostas av bolaget. Kostnaderna för Jonas del uppgick till 231 kronor. Att räkna om detta till dagens penningvärde är inte helt enkelt, men om man följer prisutvecklingen från 1929 motsvarar 4 494 kronor omkring 100 000 kronor i dagens penningvärde. Ett annat sätt att sätta kostnaden i perspektiv är att jämföra med en industriarbetares lön. År 1930 tjänade en industriarbetare omkring 60 kronor i veckan för 48 timmars arbete. Reparationerna motsvarade alltså ungefär ett och ett halvt års lön. Men då skall man tänka på att en torpares lön var sämre än industriarbetarens.
Av tillträdessynen framgår att både boningshuset och ekonomibyggnaderna var i dåligt skick och i stort behov av reparationer. Det enda undantaget var dasset!
Man kan undra varför Jonas förnyade torpararrendet 1929, vid 65 års ålder. Men han hade fortfarande barn hemma att försörja. Yngst var Valborg, som var åtta år. Tvillingarna Anna och Elsa var fjorton och Einar sexton år. Även några av de äldre barnen bodde hemma, åtminstone så långt man kan utläsa av församlingsboken. De var dock äldre och bidrog till försörjningen på olika sätt. De äldre sönerna hjälpte Jonas eller var själva torpare på andra håll. Med tiden lämnade de emellertid torparlivet – ett yrke som var på väg att försvinna.
Huset rustas upp 1930
År 1930 genomfördes reparationerna av boningshuset. I samband med arbetet byggdes huset om och ovanvåningen inreddes. Enligt Elsa tog man bort allting och gjorde det modernt.
I köket fanns en stor spis med en murad kupa ovanför. Där byggdes också en bakugn, men det är osäkert om det hade funnits någon sådan tidigare.
På ovanvåningen inreddes en lägenhet med kök och två rum. Där fanns dessutom en stor vind.

Barnen lämnar Höjda
Jonas lär ha börjat kallas för Kvist av grannarna och så småningom tog sig även barnen detta efternamn. I församlingsboken för 1913-1926 står det antecknat om sonen Johan, att han ”kallas i allmänhet Kvist”.
Anna föddes som Nilsdotter, enligt den gamla namntraditionen där barnets efternamn bildades av faderns förnamn med tillägget -son eller -dotter. Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blev det allt vanligare att använda fasta släktnamn, som gick i arv från en generation till nästa. Övergången skedde dock gradvis och inte samtidigt överallt.
I kyrkböckerna förekommer Anna som Nilsdotter och även som Nilsson. I mantalslängderna från 1940, 1950 och 1960 samt i bouppteckningen efter Jonas 1941 står hon däremot som Jansson. Det går inte att avgöra exakt när hon började använda det namnet, men handlingarna visar att namnbruket förändrades med tiden. Barnen fick i sin tur efternamnet Jonasson, bildat av faderns förnamn.
Med åren växte barnen upp, den ena efter den andra skaffade arbete och flyttade hemifrån.
Äldste sonen Johan började arbeta som skogsarbetare. Han gifte sig 1928 med Maja och de bodde fram till 1930 i kammaren på torpet. De fick en son, Stig, samma år som de gifte sig, vilken blev Jonas och Annas första barnbarn. Efter renoveringen av torpet flyttade de upp till lägenheten på övervåningen, där de bodde fram till 1933. Under tiden på Laggåshöjden hann de även få ytterligare ett barn. Därefter bosatte de sig i Storfors, där de byggde ett hus. Johan levde till 1979 och blev 78 år gammal.
Min mormor Selma flyttade 1930 till Stavnäs. Hon gifte sig 1933 med Karl Karlsson i Avelsbol i samma socken. De fick fyra döttrar. Selma blev 99 år gammal och avled 2002.
Karl gifte sig 1935 med Agnes och brukade därefter torpet under ett år. Han avled 2003 i Hagfors, 97 år gammal.
Även Alfred brukade torpet i Höjda en kortare tid. Han gifte dig med Anny 1935 och de bosatte sig i Deglund, nära Gustav Adolfs kyrka. Alfred avled 1997, 89 år gammal.
Karin gifte sig med Folke Johansson. De bosatte sig i Hagfors, där Karin avled 1983, 73 år gammal.
Einar gifte sig med Viola och de bosatte sig i Storfors. Han avled 1982, 69 år gammal.
Elsa gifte sig med Erik Skyman och de bosatte sig i Hagfors. De fick en son. Elsa dog 1999, 84 år gammal. Det är genom hennes minnen och berättelser som jag fått mycket av den kunskap som jag här försöker föra vidare.
Tvillingsystern Anna gifte sig med Jonas Jansson och de bosatte sig också i Hagfors. De fick två barn. Anna avled 2007, 91 år gammal.
Valborg gifte sig med Gunnar Stråt och de flyttade till Kristinehamn. De fick en son. Valborg levde till 2015 och blev 94 år gammal.
Genom åren, när barnen en efter en lämnade Höjda, förändrades livet för Jonas och Anna. Det stora hushållet blev mindre, och huset blev allt tystare. Den tid då det varit fullt av barn och liv tillhörde nu det förflutna.
En epok går mot sitt slut
Jonas arrenderade torpet fram till 1933 och därefter ville han att sönerna skulle ta över. Jonas hade då i 50 års tid arbetat som torpare i Höjda, först med sin far, sedan på egen hand och nu i slutet med hjälp av sönerna.
När Jonas lämnade arrendet fick han och Anna behålla ett rum på övervåningen, ett källarrum, en vedbod och en visthusbod för förvaring av matvaror. Detta var fritt och gällde för dem båda ända till döddagar. Sonen Alfred arrenderade torpet några år och Karl under ett år, 1935, innan han flyttade till Torsby.
Jonas sista tid
År 1933 fick Jonas besvär med prostatan och låg på lasarettet i Filipstad i nio veckor. Han opererades två gånger, med sex veckors mellanrum. Han var mycket dålig och var nära att dö. Andra gången han opererades var fredagen den 2 juni, dagen före pingstafton.

I början av juni 1940 förlorade Anna sin yngre bror Einar i Finnfallet. Kanske hörde hon smällen som kom från norr om Ottostället i Höjda. Det var Einar som tagit sitt liv genom att spränga sig själv till döds med en dynamitladdning som han fäst vid kroppen. Han blev 48 år gammal och efterlämnade hustrun Hilma och tre barn, som då var mellan elva och sjutton år gamla.
Men säg den olycka som kommer ensam. Inte ens en månad efter Einars död fick Jonas en hjärnblödning. Han låg sjuk i sin säng på övervåningen på torpet i en månad, från den 7 juli till den 8 augusti. Han var så dålig att han varken kunde prata och äta ordentligt.
Min mormor Selma kom med sina tre små flickor för att se honom en sista gång. Hon har berättat att pappan ”låg länge och kunde inte säga ett ord”.
Den äldsta av Selmas döttrar var min mamma, som då var fem år fyllda. Hennes egna minnen från besöket är svaga, men hon kommer ihåg att hennes morfar låg utomhus eftersom det var en så varm sommar.
Elsa fanns vid Jonas sida under hans sista, svåra tid. Ännu 55 år senare, när jag samtalade med henne, var minnena från den tiden starka:
Han var dålig, han kunde inte prata och äta ordentligt. Sist jag matade honom fick jag i honom lite filbunke. Det sista han levde lyfte vi upp honom på en soffa vi hade. Och då tog han omkring mig och ville säga nåt, men orkade inte. ”Du Elsa…” sa han. Jag pekade ut genom fönstret och undrade om det var något med vädret, men han skakade på huvudet. Pappa grät när jag inte förstod vad det var han ville säga. Jag vet inte om han menade att han ville att jag skulle vara hemma med mamma.
Han orkade aldrig säga nåt. Det var det sista han sa. Det här var någon gång vid middagstid när vi lyfte upp honom och han dog dagen därpå. Det här var på onsdagen och han dog på torsdagen vid halv sju, ungefär, på morgonen. Han somnade in. Han fick morfin mot plågorna, han tog sig åt huvudet.
Sen ville jag aldrig gå till sängen mer, för det var svårt när han ville säga nåt men inte orkade. Det var på övervåningen han låg.
Torsdagen den 8 augusti tog det slut och Jonas somnade in för gott. Han blev 76 år gammal.
En man vid namn Gunnar Jansson hämtade Jonas och körde honom till gravkapellet i Gustava. Dottern Valborg kom från Stjärnhov i Katrineholm för att se sin pappa en sista gång. Om detta besök har Elsa berättat:
Vi var ner till gravkapellet och de tog av locket till kistan. Då hade pappa fått ett tunt fjunlager över ansiktet, särskilt över läpparna. Det glömmer jag aldrig. Sedan dess kan jag inte se en död människa.
Begravningen ägde rum tio dagar senare, söndagen den artonde augusti.




Bouppteckningen efter Jonas hölls den 27 september. Det var makan Anna som uppgav boet. Tillgångarna uppgick sammanlagt till 165 kronor. Av dessa värderades möblerna till knappt 39 kronor, järnsakerna till 10 kronor, glas och porslin till 17 kronor samt linnet till 74 kronor. Skulderna uppgick till 204 kronor och bestod av begravningskostnader och sorgkläder.
Av bouppteckningen framgår att barnen använde efternamnet Kvist eller Jonasson Kvist.

Några år efter Jonas död, 1943, avskaffades torparsystemet för gott. Då förbjöds betalning av arrendet genom dagsverken.
Anna och åren som följde
De flesta barnen hade gift sig och alla hade flyttat ut. Elsa kom hem till Höjda julen 1940 för att Anna inte skulle behöva vara ensam och stannade till april året därpå. Även Valborg kom hem.
Annas mor, Elsa Lena i Finnfallet, gick i regel dit varenda dag, ibland två gånger, eftersom det var nära. Kanske hade hon något handarbete med sig och satt och stickade för att få tiden att gå.
Anna hade änkepension. Hon satte sin egen potatis, så den behövde hon inte köpa. För att dryga ut inkomsten ytterligare kunde hon och svägerskan Hilma (gift med Einar) gå ut i skogen och plocka kröser (lingon). ”Hon klarade sig fint på slutet”, mindes Elsa.
Modern Elsa Lena blev sämre på sensommaren 1941 och var sjuk i tre veckor innan hon gick ur tiden i september av hjärnblödning. Hon blev 82 år gammal.
Det var en sorglig tid för Anna. På lite drygt ett år hade hon förlorat både maken Jonas, brodern Einar och nu även mamman. Barnen var utflugna och nu hade hon dessutom förlorat de käraste hon ännu hade kvar omkring sig.
Anna bodde på ovanvåningen i Höjda. Hon hade fri bostad av bolaget. De följande åren bodde det olika personer på undervåningen. Först bodde där Hildur och Helge Persson. Deras dotter Karin och hennes man Folke bodde också där en tid, fram till 1942. När de flyttade kom Ebbe Davidsson. Därefter kom en dansk och sedan en tysk som var trevlig. De blev emellertid inte långvariga. Sedan bodde där en ”stôlle” som blev vräkt. Han tog sparken från Anna.

Anna var hos dottern Selma i Avelsbol i sex veckor sommaren 1943, när Selma fick sitt fjärde barn, Else. Då hade hennes tre äldre barn alla fått scharlakansfeber och låg inlagda på lasarettet i Karlstad.
Min mamma minns att hennes mormor var hos dem i sex veckor. Hon har berättat för mig att hon och hennes två yngre systrar lekte med sand som de hade burit upp på trappan till köksingången. Det tyckte inte mormor Anna om, utan sopade genast bort det!
Hon var noga, petig. Jag förstår inte hur hon kunde vara så petig som haft nio barn själv. Jag tyckte det var skönt när hon åkte hem.

Anna var länge tämligen pigg. Enligt Elsa gick hon ner till Mogropa varenda dag. Där gick också konsumbussen, och så fortsatte det ända fram till slutet av 50-talet.
Min mamma minns också hur hon som liten flicka fick följa med sin mormor för att handla med konsumbussen. I hennes minne gick de ända ner till landsvägen:
Jag minns när jag en gång gick med mormor ner till Konsumbussen när vi handlade. Det var en lång väg, väldigt lång. Man fick gå ända ned till landsvägen. Sedan fick vi stå efter dikeskanten tills bussen kom.
Det är nästan en kilometer mellan landsvägen och Mogropa. Kanske hade konsumbussen olika hållplatser under årens lopp, eller så handlade det om olika tillfällen.

Anna ägnade sig åt en hel del handarbete, vilket Elsa har berättat om:
Mamma kardade och stickade kläder, vävde till handdukar, madrasser och servetter. Hon klippte mattrasor åt Selma. Hon var dålig i ögonen av starr så det var inte så lätt att göra något på äldre dagar.

Min mamma minns att hennes mormor Anna låg inlagd på ögonkliniken i Karlstad 1954 eller 1955, där hon opererades för gråstarr. Hon hade ett helprivat rum som hon själv fick betala för, så att dottern Anna kunde vara hos henne hela tiden. Maten serverades på en bricka inne på rummet. På den tiden var det vanligtvis direktörer och andra mer välbeställda personer som hade helprivata rum.
Enligt Elsa opererades Anna efter att ha haft besvär av starren i elva år. Hon såg dåligt och blev väldigt húvvyr – yr i huvudet. Operationen hjälpte inte som man hade hoppats. På den tiden var starroperationerna inte lika bra som i dag.

Anna blev sämre för varje dag. ”Men hon kände igen mig i alla fall”, berättade Elsa. ”Somliga dagar var hon bra borta. Det gick i perioder”.
Barnen tyckte inte att Anna skulle bo kvar i Höjda bland sådana ”stôller”. De tre, fyra sista åren bodde hon därför hos dottern Anna på Smedsvägen i Hagfors. Det var en lägenhet på två rum och kök. Dottern Anna hade två barn, så det blev trångt för dem alla.
Döttrarna Anna och Elsa tog ibland med henne upp till Höjda. Vid ett av besöken, 1958, fanns det bilväg hela vägen upp. En av de sista gångerna var 1963, då hon fick tillbringa några dagar i sitt gamla hem. Elsa har berättat om det besöket:
Vi var väl upp till Höjda med henne någon gång. 1963 var vi upp dit med henne så hon kunde vara hemma några dagar. Det var inte lätt, mamma var dålig och det fanns bara ett utedass som var långt iväg. Det var inte lätt för en gammal människa.
Då var det helt öde i Höjda. Nolerhöjda var rivet, och mittenstället hade brunnit ner. Ingen var heller kvar i Finnfallet. De sista som bodde kvar var Edla och Janne i Mogropa, nedanför Höjda. De bodde kvar till 1963.
Anna dog söndagen den 1 mars 1964 hos dottern Anna i Hagfors i en ålder av 84 år. Hon begravdes den 8 mars på kyrkogården i Gustav Adolf.


Bild 31. Tidningsannonser och notiser i samband med Anna Jansson död 1964: dödsannons, dödsnotis, notis om begravningen samt familjens tackannons.
Höjda efter Jonas och Anna
Enligt Elsa ångrade Jonas med tiden att han hade sålt torpet. Hon mindes det så här:
Hade inte pappa sålt det (torpet) så hade de byggt en ny bondgård här. Pappa var så ånger sedan, så uj-uj…
I slutet av Annas levnad, troligen då hon bodde hos dottern Anna i Hagfors, ville bolaget ha kontraktet tillbaka. Men det gick inte barnen med på.
Bolaget återkom redan en vecka efter Annas död och begärde att få tillbaka kontraktet.
Huset i Höjda plockades ner 1967 och flyttades till Ås i Råda socken.
Mot slutet av 1960-talet kom en jägmästare vid namn Lind, som gjorde kalhyggen och skulle sälja allt som fanns. Elsa menade att husen i Höjda kanske hade kunnat bli sommarstugor om det inte hade skett.
I slutet av 1970-talet plockades även ladugården ner, för timrets skull.
Slutord
Jonas växte upp som ensamt barn. Det måste ha varit en stor kontrast mot det liv som senare kom att prägla Höjda, med en växande barnaskara, barn som flyttade hemifrån och ibland återvände, och så småningom även barnbarn.
När Jonas avled 1940 hade familjen vuxit till 28 personer: Jonas och Anna, deras nio barn, sju ingifta samt tio barnbarn.

Jonas och Anna var bland de sista som bodde och levde i Höjda. När dessa ord skrivs ned, 2026, är det hundra år sedan det ännu var liv och rörelse på torpet. Då brukades jorden och skogen, så som man hade gjort i över tvåhundra år i denna trakten. I dag råder tystnad och stillhet i Höjda, och skogen har tagit över. Om man vet var man ska leta kan man fortfarande finna resterna av husgrunderna.
Min mormor talade om ”hemtrakterna” när hon mindes tillbaka på sin barndomsbygd. Det låg ett slags romantiskt skimmer över minnena, något hon bar med sig så länge hon levde.

Intervjuerna som ligger till grund för berättelsen gjordes för länge sedan, för mer än trettio år sedan. Därefter blev de liggande under många år. För omkring femton år sedan gjorde jag de första versionerna av berättelserna om Elsa Lena, Jonas och Anna och några andra personer i familjen.
Det som nu presenteras är en omarbetad och betydligt mer omfattande version. Under arbetets gång har jag gått tillbaka till intervjuer och andra berättelser och försökt jämka samman uppgifter och minnesbilder från flera håll – min mamma, min mormor och hennes syster Elsa. Till detta kommer också en intervju med Anna från 1982, gjord av en annan person. Tillsammans har dessa berättelser gett en rikare och mer levande bild av människorna och deras liv.
Att jag nu publicerar berättelsen på Mina Anor är också ett sätt att göra den tillgänglig för fler. Jag vill hellre att den ska kunna läsas och kanske väcka intresse hos andra i släkten, än att den blir liggande utskriven på papper i en pärm som ingen kommer att läsa.

Har du kommentarer eller vet mer?
Har du synpunkter eller vet mer? Kontakta då mig.
Vidare läsning
Elsa Lena – ett liv präglat av arbete, sorg och familjesammanhållning; Elsa Lena föddes 1859 i ett torp i Värmland och fick tidigt uppleva livets hårda villkor. När maken Nils dog 1900 stod hon ensam med fem barn att försörja. Genom kyrkböcker, bouppteckningar och berättelser som bevarats av hennes barnbarn levandegörs hennes liv på Finnfallet – ett strävsamt liv präglat av fattigdom och sorger, men också av starka familjeband och omtanke mellan generationerna.
Databasen; De flesta av personerna i denna berättelse finns i min släktforskningsdatabas, som sammanlagt omfattar mer än 9 000 personer. Min forskning har ursprungligen varit koncentrerad till smålandsgrenen, framför allt församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), med vissa kompletteringar från närliggande församlingar. Den omfattar i dag omkring 7 600 personer. På senare år har jag också arbetat med min värmlandsgren, som i dag omfattar omkring 1 500 personer från Gustav Adolf i östra Värmland samt Stavnäs, Högerud och Värmskog i västra Värmland, med närliggande socknar.
Källor
- Kyrkoarkivalier för Gustav Adolf församling (S)
- Älvdals nedre tingslags häradsrätt (Bouppteckningar)
- Selma Karlssons minnen, intervjuer gjorda av Thomas Lindgren 1993 och 1995
- Elsa Skymans minnen, intervjuer gjorda av Thomas Lindgren 1995 och 1997
- Inger Lindgrens minnen, spridda intervjuer gjorda med min mor 1999-2026
- Anna Janssons minnen, intervju gjord av Karl Ivar Svensson och Laila Sik 1981 under en vandring i Laggåshöjda och Finnfalla, utgiven på CD av Sällskapet Gustavaforskning
- Gustavabygden nr 36, julen 1999, s 18-19 ”Tomtar i Gustava”, av Valter Berg
- Gustavabygden nr 41 sommaren 2002, s 14-15, om myrslogarna, s 16-17, om likfärder och den stränga vintern 1881
- Gustavabygden nr 65, sommaren 2014. s 20, ”Superiet i Gustava” av Valter Berg
- Vad kostade det? Priser och löner från medeltid till våra dagar. Lars O Lagerquist, Ernst Nathorst-Böös, ISBN 91-003343-X
- Maria Bratt och Mikael Hoffsten, ”Arbete och liv på landsbygden”, artikel sid 19-24 i Släkthistoriskt Forum nr 5 2015 (då torparsystemet försvann)
Bilder:
- Kartunderlag: Google Maps. Sockengräns: Wikipedia, Gustav Adolfs landskommun, Värmland. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren
- Kartunderlag: Google Maps. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
- Egen släktforskning. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
- Gustav Adolf (S) AI:16 (1886-1890) Bild 157 / sid 153. Bild: ArkivDigital (beskuren).
- AI-genererad rekonstruktion: Thomas Lindgren / ChatGPT.
- AI-genererad rekonstruktion: Thomas Lindgren / ChatGPT.
- Egen släktforskning. Sammanställning och layout: Thomas Lindgren.
- Svenskt Porträttarkiv , https://portrattarkiv.se//
- Foto av Tyngsjö kyrka: Jan Robertsson, Svenska kyrkan. Porträtt av Oskar Sandberg: Svenskt Porträttarkiv.
- Gustav Adolf (S) EI:3 (1895-1910) Bild 20 / sid 12. Bild: ArkivDigital (beskuren).
- AI-genererad rekonstruktion: Thomas Lindgren / ChatGPT.
- Källa: Gustav Adolf (S) C:11 (1895-1909) Bild 91 / sid 83. Bild: ArkivDigital (beskuren).
- Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
- Skiss av Thomas Lindgren.
- Föremål i Inger Lindgrens ägo.
- Foto: Paul Selin. Digitalt Museum, objekt 021016136198.
- Foto: Hilding Mickelsson / Hälsinglands Museum (CC-BY-NC)
- DigitaltMuseum, objekt 0210213140466.
- Föremål i Inger Lindgrens ägo. Foto: Thomas Lindgren.
- Foto: Thomas Lindgren.
- Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
- Skiss av Thomas Lindgren.
- Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
- Begravningsnotis ur Inger Lindgrens samlingar.
- Älvdals nedre tingslags häradsrätt (S) FII:56 (1941) Bild 4360. Bild: ArkivDigital (beskuren).
- Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
- Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
- Fotograf: Knut Borg. Örebro läns museum, foto OLM-91-102-3111. Digitalt Museum, ID 021016220447. https://digitaltmuseum.se/021016220447/konsumbuss-med-reklam-for-livsmedel
- Föremål i Thomas Lindgrens ägo.
- Föremål i Inger Lindgrens ägo.
- Tidningsklipp ur Inger Lindgrens samlingar
- Foto ur Inger Lindgrens samlingar.
- Foto: Thomas Lindgren.