Bediandes dheras Syndige Kroppar måtte komma i Jorden

Fortsättning från Mordet i Hjälmåkra (del 2 av 3).

Detta har hänt

Detta är den tredje och sista delen om det grymma mordet i Hjälmåkra 1680 och hur sanningen nystades upp i en serie av rannsakningar på Västra härads ting.

Hustrun Elin Larsdotter från Hjälmåkra påträffades död i skogen och i förstone såg det ut som en olycka där hon fallit ned från gärdsgården som hon försökt klättra över. Men det fanns några märkliga omständigheter och så började rykten gå i bygden att det var hennes make Daniel som var vållande till hennes död. Det var väl känt att han var grym mot sin hustru, och inte nog med det, han älskade en annan kvinna, Ingrid Bryngelsdotter, som flyttat in till dem i deras hus.

Vid rannsakningen som följde på hösttinget uppenbarades en rad försvårande omständigheter för Daniel och Ingrid, men Daniel fick möjligheten att till nästa ting svära sig fri genom en tolvmannaed. På vintertinget 1681 visade det sig emellertid att Daniel misslyckats med att få ihop tillräckligt många edgärdsmän. I avvaktan på Göta hovrätts utslag försätts Daniel på fri fot mot en rejäl borgen, medan Ingrid hålls i fängsligt förvar. Den tidigare så självsäkra och frimodiga Ingrid bryter efter några dagar ihop i fängelset och börjar berätta om mordet. Det visar sig att en tredje person är inblandad; den unga pigan Ingegärd Kristersdotter från Grimsholm.

Vid det utlysta extra ordinarie tinget berättade först Ingrid och sedan pigan Ingegärd om hur mordet gick till; Daniel slog sin hustru medvetslös och ströp henne sedan varefter de om aftonen förde bort liket till en gärdsgård där Daniel lade liket på så sätt att det skulle se ut som en fallolycka.

Daniels bekännelse

Pigan Ingegärd fördes till ett avsides rum för att vara ensam och Daniel Jonsson allena kallades inför rätten. Han fick nu höra de båda kvinnornas bekännelser, änkan Ingrids och pigan Ingegärds, och han nekade icke till dessa. Han tillstod att han i tre års tid hade haft tankarna att ”aflijfwa sin hustru”. Till detta hade han blivit rådd och pådriven av Ingrid, som alltid viskat i hans öra om detsamma och till slut hotat att döda honom om han inte gjorde slag i saken och tog hustrun av daga. Och de hade rådslagit om hur hon, eller han, kunde ta livet av hustrun såsom Ingrid tidigare berättat om.

Däremot hävdade Daniel att han slog sin hustru ”widh öörat med Knytte Näfwen”, varefter hon föll framstupa och Ingrid rusade fram och fattade henne om ”halssen eller strupen och qwaafde henne”. Själv hade han gått ut och sett om det fanns något folk på gården. Han friade pigan från all delaktiget i mordet; hon hade icke suttit på hustrun rygg såsom Ingrid påstod i sin bekännelse. På frågan om Ingegärds delaktighet då hon ändå var inne i stugan när mordet skedde, svarade Daniel att hon därtill varit lockad och tubbad (övertalad, lurad) av honom och Ingrid. Daniel erkände frieriet till Ingegärd och likaså att hon ”hafwa leegat hoos honom i Sängh Nattetijdh” men nekade till olovlig beblandelse med henne.

Vidare frågade rätten honom om att Ingrid hade bekänt ”långligit omgiänge och Lägersmåhl” med honom medan hustrun ännu levde. Därtill svarade han att han ingalundedet kunde bekänna sådant eftersom det inte var sant och bedyrade sig på sin själs eviga välfärd och var redo att dö för denna bekännelse. Nu förde tingsrätten in Ingrid för att ställa dem ansikte mot ansikte i denna sak. Då sade han till henne: ”du är dhen samma som hafwer kommit migh till dhenna gierningen”. Därefter käbblade de mot varandra om vad som skett och sant var i denna mordsak. Tingsprotokollet noterade att allt gick ut på detsamma och att de ”hafwa warit lijka goda i dhenna fahrllige gierningh”. Men de var överens om en sak och det var att det icke skett något lägersmål dem emellan; det hävdade de högeligen.

Vad pigan Ingegärd vidkommer, bekände de båda att de bedragit och lurat henne i sin ungdoms enfaldhet att vara med i detta onda. Denna Ingegärd var Ingrids systerdotter, uppgavs vara 18 år gammal och lång till växten. Både Daniel och Ingrid bedyrade att hon icke rört hustrun förrän hon hjälpte att lyfta upp henne från golvet enligt vad tidigare har berättats.

Och då både Daniel och Ingrid ömsom skyllde på varandra vem som ”hafwa tagit hustrun i halssen och förqwafdt henne”, kallades pigan Ingegärd in för att få klarhet i hur det gått till. Då tittade hon på dem med spänd blick och sade att båda deras händer ”möttes åth i Strupen och halssen på hustrun, så att dhe bägge förqwafde henne”. Därmed tystnade både Daniel och Ingrid och tog det ”stillatijgande till sigh”.

Vidare ställdes pigan Ingegärd inför uppgiften att i Ingrid bekännelse att hon hade om nattetid legat i samma säng som Daniel. Ingegärd tillstod nu det, men både hon och Daniel nekade högeligen att det varit något lägersmål.

Daniel hade flera gånger uppmanat Ingegärd att tiga om mordet, likaså hade han sökt upp henne om nattetid när hon satt i kistan (häradshäktet) att tiga och dölja denna onda gärning. Daniel tillstod nu detta och fällde tårar över sin dårskap och ”bekiänna sigh wara döden wärde”, men begärde dock om det vore möjligt att deras syndiga kroppar efter ”uthståndet Straff komma i Jorden”. Därefter fördes de alla ut ur tingssalen så att rätten kunde överlägga om deras domar.

För att förstå denna bön att deras kroppar skulle komma i vigd jord på kyrkogården, måste man förstå människornas föreställningsvärld på denna tid. Man trodde på det det eviga livet efter det jordiska livet, och det förutsatte att kroppen begravdes vigd jord. Om inte så skedde var ens själ förlorad för alltid. En avrättads kropp begravdes på rättareplatsen och inte i vigd jord på kyrkogården, vilket innebar att det straffet var värre då ens själ förvägrades evigt liv.

Pigan Ingegärds mor, änkan Märit och således Ingrid syster, kallades in. Rätten undrade om icke hennes dotter hade uppenbarat (avslöjat) detta för henne? Men därtill nekade hon högeligen, bedyrade att hon inte det ringaste om detta kände till eller hört förrän dottern för några dagar sedan fängslades. Modern bad om nåd för sin dotter och att rätten måtte ta i beaktande hennes ungdoms oförstånd. Hon var inte ens 18 år fyllda fast hon var lång till växten. Om frieriet mellan henne och Daniel kände hon väl till, men beklagade att dottern därigenom försatt ett giftermål med en ryttare i Skepperstad socken. Daniel och denna ryttare hade blivit ovänner för pigans skull.

Slutligen inkallades den mördade hustru Elins fader, Lars Nilsson i Bärknäs, samt hans son Håkan Larsson. De tillfrågades om de hade något mer att tillägga eller visste något som borde uppenbaras? De svarade att då de som denna onda mordgärningen har gjort nu är komna till sanningens bekännelse, så överlåter de saken till Gud och överhetens omdöme och intet tvivlandes att de skall få sitt rättmätiga straff.

Emellertid syntes det dem märkligt att nämndemannen Anders Bryngelsson i Hjälmåkra, som bodde i samma gård som Daniel och dessutom var syster till Ingegärd Bryngelsdotter, inte skulle ha vetat någonting? Fördenskull blev Anders Bryngelsson inkallad till rätten och tillfrågades om vad han hade att säga om denna sak. Anders Bryngelsson svarade, att han liksom i förra rannsakningen, berättat hur han vräkt sin syster Ingrid ut ur sin stuga enär ryktet om dem bägge började gå varför prästen förbjudit henne att bo i samma gård som Daniel.

Vidare hade nämndemannen Anders förmanat både Daniel och sin syster Ingrid att akta sig och varnat dem för olycka, men Daniel hade likaväl tagit Ingrid till sig i sin stuga. Anders hade fortsatt att förmana dem så hårt att det en gång blev slagsmål mellan honom och Daniel av den orsaken.

Så blev Daniel och Ingrid inkallade igen och de båda tillstod att Anders dem ofta och omsorgsfullt varnat, men att de uti sitt uppsåt varit så förhärdade att de alla förmaningar föraktade. De sade att Anders alls ingen kunskap hade haft, varken om deras mordiska tankar eller uppsåt, detta var sanningen som de kunde gå i döden för.

Anders försäkrade och bedyrade att han om detta inte haft den ringaste kunskap. Rätten frågade honom om han trodde de var fria från lägersmål, därtill svarade han att han hade liksom de andra stort tvivel därom trots de båda kontrahenternas ivriga nekande.

Så frågade rätten Lars Nilsson från Bärknäs hur länge Daniel och hans dotter Elin varit i äktenskap tillsammans. I nio år, svarade han och att de har avlat tre barn av vilka det yngsta har han hade tagit till sig sedan modern tagits av daga, medan de tvenne äldre barnen hitintills stannat hos fadern. Hans dotter Elin blev 28 år gammal.

Likaledes frågade rätten Daniel om hans ålder, men han visste inte med säkerhet hur gammal han var. Man uppskattade att han var vid pass 40 år gammal.

Då det nu inte fanns mer att spörja dessa personer bad rätten dem göra avträde och av profossen föras till förvar. När de skulle gå, sade både Daniel och Ingrid att de ”sigh wara döden Wärde” men vädjade högeligen att ”dheras Syndige Kroppar måtte komma i Jorden”. De grät mycket över deras onda gärningar och sade det plågade dem mycket att de hade bedragit, tubbat, lockat och tvingat den unga pigan Ingegärd att vara med dem och sedan dolt det. De bad ivrigt till rätten om hennes livs förskoning och att hennes ungdoms oförstånd skulle anses nåd värdig vara.

Daniels och Ingrids straff

Så avslutades rannsakning och tingsrätten hade inga svårigheter att döma Daniel Jonsson och Ingrid Bryngelsdotter från Hjälmåkra och Skepperstads socken.

Efter deras egna bekännelser hade de över lång tid haft uppsåt i sinnet, samt rådgjort med varandra, att mörda Daniel Jonssons hustru Elin Larsdotter. Därutöver hade de till skogs burit iväg kroppen och å lönn lagt den. Därför dömdes de efter guds lag och högmålabalken att få följande straff: nämligen Daniel Jonsson att steglas och Ingrid Bryngelsdotter att brännas på bål.

Ingegärds straff

Vad det gällde Ingegärds straff hade rätten en längre utläggning om domskälen. De förmildrande omständigheterna var att 1) hon var ung, 2) att hon själv beklagade sig att vara av ovannämnda mördare lurad att vara med dem i denna mordiska gärning, 3) mördarna hade bekänt sig ha lockat, tubbat och tvingat henne samt att de fällde en förbön om nåd för henne, 4) hon hade inte någon ”moordisk handh lagdt wedh dhen döda i sielfwe dödandet”.

Däremot talade en rad försvårande omständigheter emot henne; 1) hon hade gått in i stugan där Elin Larsdotter blev mördad, 2) det skedda mordet doldes och förtegs, 3) varit med att gömma den döda kroppen, ”först i bäncken, sedan i een annan Stugu” och sist burit den döda från gården, 4) hade haft i uppsåt att gifta sig med mördaren och således denna onda gärningen förtigit.

Av ovan anförda förmildrande och försvårande omständigheter blev tingsrättens domslut att likaledes döma henne ”ifrån lijfwet”. Tingsrätten åberopade här dråpmålabalken där orden löd enligt följande: ”och ä huru många dhe samman äro i flock och farnöte (sällskap) tå dråp giörs, Stånde alle en Rätt”. Min tolkning här är att samtliga delaktiga parter i ett mord skulle dömas för samma gärning. Nåden hemställdes i största ödmjukhet till den kungliga Göta hovrätt.

Rättens fundering över lägersmålet

Sedan ägnade tingsrätten sin uppmärksamhet åt att det var ”mycket Sällsampt, att dhesse missdådare Daniel Joonson och Ingrij Bryngelsdotter icke kunna bringas till bekiännelse om lägersmåhl”. En nutida betraktare kan här tycka att rätten var väl nitisk i sin rannsakning; var det inte tilräckligt att ha löst denna mordgåta?

Men svaret kom strax i den följande tankegången. Man misstänkte nämligen starkt”att barnamordh måtte wara i löndom skiedt” därför att Daniel och Ingrid ”träget bedia, att dheras Kroppar måtte Komma i Jorden”. Deras förhoppning var ju att efter verkställt straff skulle deras kroppar få komma i vigd jord och därför var de så rädda för varje försvårande omständighet.

Det föreföll tingsrätten osannolikt att då de avhållit sig från umgänge då de älskat varandra under tre års tid och dessutom hur Daniel under denna tid hatat och slagit sin hustru. Men inget vittne var funnet som hade märkt av något lägersmål eller misstänkt att konan varit havande. Tingsrätten lät sig nöja med vad de kommit fram till och hoppades att de dömda skulle bekänna lägersmålet på sitt yttersta.

Domarna förkunnas

Sist blev de ovannämnda dömda missdådare och vittnen inkallade för att få höra tingsrättens dom.

Än en gång anhöll Daniel och Ingrid om den nåden att deras kroppar må komma i vigd jord. Även Daniels svärfader, Lars Nilsson och hans son Håkan Larsson, bönföll om att denna nåd måtte dem givas. Under gråt och klagan bad Daniel och Ingrid att den unga pigan, av dem så illa bedragen, skulle förskonas. Även pigan Ingegärd och hennes mor grät häftigt och våldsamt och ropade om nåd.

Avslutningsvis berättar tingsrättsprotokollet att denna dom i all ödmjukhet underställdes den högt lovade kungliga hovrättens nådiga och visa betänkande.

Daniels anklagelse

När häradsnämnden var avrest och förskingrad, inkom länsmannen till häradsdomaren och lät meddela vad missdådaren Daniel Jonsson berättat för honom. Daniel hade nämligen påbördat (beskyllt) sin svåger Håkan Larsson och dennes broder, som nu var ryttare i Skåne, för olovlig beblandelse och kätteri med en kona vid namn Karin Gunnarsdotter. Kätteri betyder i sammanhanget blodskam, vilket torde innebär att bröderna och konan på något sätt var besläktade med varandra utan att någon närmare förklaring ges.

Det var en allvarlig anklagelse där straffet för blodskam var döden. En liten stund tidigare hade denne Håkan Larsson varit bland dem som vädjat till rätten om nåd för deras kroppar. Men Daniel var inte det minsta tacksam utan tvärtom hämndlysten.

Göta hovrätts överprövning

De tre dömda fördes till fängelset i väntan på överprövningen. Göta hovrätt i Jönköping behandlade Daniels och Ingrids domar den 24 mars och nu var stunden kommen då deras öden slutligen skulle beseglas.

Av Daniels och Ingrids bekännelser, slog hovrätten fast att de båda efter lång tids betänkade och uppsåt gjort sig skyldiga till det straff som tingsrätten efter Guds och Sveriges lag pålagd dem att undergå. Men, fortsatte hovrätten, så var det skäligt att skärpa Daniels straff med tanke på fyra synnerligen försvårande omständigheter. För det första, han hade haft sina syndiga tankar efter egen bekännelse uti tre års tid. För det andra, han hade i sitt hjärta under denna tid bedrivit hor med Ingrid och älskat henne mer än sin egen hustru och dessutom ämnade taga henne till äkta maka efter att ha dödat sin hustru. För det tredje, han omsider begått denna grova missgärning på sin egen hustru, den han var skyldig framför alla andra ”ächta, ähra och förswara såsom sitt egit Lijf” men sådant alls icke gjort utan istället så okristeligen slagit till henne så att hon for omkull för att därefter med sina händer om halsen henne förkvävt och ”jemmerligen till dödz pijnt och plågadt”. Och för det fjärde, han hade lockat både Ingrid och Ingegärd till att göra honom bistånd, dölja och förtiga och således tvenna andra liv dragit med sig i sin onda gärning. För sådana onda gärningar kunde han inte komma undan med ett ”simpelt dödzstraff”.

Därför blev tingsrättens dom gillad, på så sätt att Daniel Jonssons högra hand först skulle avhuggas och vid en påle sättas upp, sedan halshuggas, parteras (styckas) och steglas. Ingrid dömdes till halshuggning och sedan ”i båhle brännas”.

Daniels och Ingrids böner om att få komma i vigd jord hörsammades inte alls.

Sedan var turen kommen till att pröva Ingegärds dödsstraff. Även hovrätten noterade att hon inte var mer än 18 år gammal och av sin ungdoms oförstånd synes ha blivit övertalad till att ha gett samtycke till samt förtigit mordplanerna som delgavs henne fjorton dagar innan mordet skedde. Detta då hon blivit lockad till äktenskap med Daniel och lovades ett snörliv av sammet om hon hjälpte till att ta hustrun av daga. Liksom i tingsrättens resonemang fäste man sig vid att Ingegärd icke lagt sin hand på Elin när hon låg på golvet och stryptes av Daniel och Ingrid, tillika av desamma alldeles befriad från mordet. Dessutom ångrade sig Ingegärd högeligen att hon tigit om mordet och hjälpt till att bära ut den döda kroppen. Slutligen anförde hovrätten att allenast en människa är mördad och därför kunde man anse det vara tillräckligt gottgjort genom att två människor nu miste sina liv som straff.

Så långt verkade det alltså ut som om hovrätten såg förmildrande på Ingegärds inblandning. Men i den följande argumentationen anförs inte mindre än nio omständigheter som talade emot en benådning.

För det första, hon fick reda på Daniels och Ingrids mordiska uppsåt fjorton dagar innan än det genomfördes. För det andra, blev hon av Daniel lovad äktenskap och snörliv om hon ville hjälpa till att mörda Elin vilket hon lät sig väl behagas av och därtill stillatigande samtyckt och inte för någon annan människa  den vederstyggliga stämplingen avslöjat, utan tvärtom genom sitt tigande samtyckt och styrkt de andra genom att gå till Hjälmåkra och umgås med dem då hon istället borde ha flytt och berättat för andra. Då hade konan Ingrid kunnat ha blivit fördriven från gården och mordet förhindrats.

För det tredje fördrog och dolde hon mordet både före och efter det skett och aldrig denna hemlighet avslöjat för någon förrän Daniel och Ingrid gav sina bekännelser. För det fjärde, påståendet att hon velat lämna stugan när mordet påbörjades men hindrats av Ingrid hade intet värde då hon vid rannsakningen tittat Daniel och Ingrid i ögonen och sagt att dessa båda ströp Elin; alltså hade hon då kunnat springa ut genom dörren och ropat på folk till hjälp att förhindra mordet. Men hon stannade inne och samtyckte därigenom till mordet för det olovliga behag hon fattat till Daniel uti den mening att hon skulle få honom till äkta man.

För det femte, när så mordet var skett i hennes åsyn och under tiden som Daniel gick ut ur stugan för att se om det fanns något folk ute på gården, hjälpte hon till att flytta Elins kropp från golvet och lade ned det i en bänk. Därefter, som det sjätte skälet, hjälpte hon Daniel och Ingrid att bära ut liket insvept i en vepa till den andra stugan. För det sjunde, att hon tillsammans med Daniel om natten bar iväg liket så långt hon orkade.

För det åttonde, om Ingegärd för detta fruktansvärda brott skulle förskonas ”ifrån dhet Straff som Sweriges Lagh dicterar” skulle det kunna uppmuntra andra till liknande onda gärningar. För det nionde är Sveriges lag på denna punkt tydlig att de som ”samman ähro i flok och farnöthe (gemensamt) tå dråp giörs, stånde alla en rätt”, det vill säga samtliga inblandade i ett dråp är lika skyldiga.

Hovrätten ansåg alltså att pigan Ingegärd Kristersdotter inte varit ett offer som låtit sig luras utan tvärtom varit högst delaktigt i det. Därmed hade hon gjort sig väl förtjänt av tingsrättens straff och ”androm till warnagel” dömdes att halshuggas.

Avrättningarna

Göta hovrätts dom föll den 28 mars och avrättningarna verkställdes så snart som möjligt. Det tog någon tid att göra iordning rättareplatsen och anskaffa bödeln, men en gissning är att avrättningarna skedde inom en månad, troligen under andra halvan av april.

Avrättningarna var offentliga skådespel och drog stora åskådarmassor. Just denna avrättning var särdeles ovanlig då tre människor skulle avlivas.

Pigan Ingegärd halshöggs och grävdes ned på rättareplatsen. Det hände att anhöriga efteråt smög sig tillbaka till avrättningsplatsen och grävde upp den nyligen avrättade för att flytta kroppen i hemlighet till kyrkogården.

Änkan Ingrid halshöggs först och brändes därefter på bålet. Men ingen anhörig kunde efteråt begrava henne på kyrkogården för av henne återstod ingenting.

Ingegärds och Ingrids avlivningar var i alla fall raskt avklarade då bödeln skilde deras huvuden från kroppen med sin yxa. Men Daniels avlivning blev mer utdragen och desto plågsammare. Först höggs högra handen av och sattes upp på en påle. Sedan skulle kroppen ”parteras”, det vill säga styckas. Det fanns ingen föreskrift i Göta hovrätts dom hur detta närmare skulle göras. Straffet verkställdes i regel genom att den dömde först torterades och sedan halshöggs. Sedan höggs, troligen, armar och ben av och bålen med de avhuggna kroppsdelarna lades på ett vagnshjul som hissades upp på en påle så att alla kunde se den blodiga kroppen.

Resterna av Daniel kropp fick sitta kvar på vagnshjulet till allmänhetens åskådande under lång tid. Ingen fick plocka ned kroppen utan den skulle vara kvar tills den ruttnat och benen började falla isär. Syftet med detta var dels att skända missdådaren och låta det vara ett avskräckande exempel så att ingen annan skulle få för sig att begå liknande brott. Det var detta som avsågs med ”androm till varnagel”; andra till varnande exempel.

Stegling förbjöds i Sverige 1841 samtidigt med alla andra så kallade skärpta dödsstraff.

Resterna av Daniel kropp fick sitta kvar på vagnshjulet till allmänhetens åskådande under lång tid. Ingen fick plocka ned kroppen utan den skulle vara kvar tills den ruttnat och benen började falla isär. Syftet med detta var dels att skända missdådaren och låta det vara ett avskräckande exempel så att ingen annan skulle få för sig att begå liknande brott. Det var detta som avsågs med ”androm till varnagel”; andra till varnande exempel.

Stegling förbjöds i Sverige 1841 samtidigt med alla andra så kallade skärpta dödsstraff.

Sista ordet från Daniel

Medan Daniels kropp ruttnade på avrättningsplatsen och fåglarna åt av den, skrevs det sista kapitlet i denna berättelse. Som berättades tidigare anklagade Daniel sina svågrar Håkan Larsson och Per Larsson för blodskam med Karin Gunnarsdotter i Anderstorp.

Denna sak togs upp på sommartinget den artonde juni 1681. Här omnämns missdådaren Daniel Jonsson vara avlivad. Trots att en noga utredning hade genomförts kunde inget vittne inom Hjälmseryds församling påträffas som stödde Daniels beskyllning.

Man slöt sig därför till att denna beskyllning var dem påfört av en missdådare för sin ondska och avunds skull, eftersom de så hårt anklagat honom för ett tyranniskt leverne med deras egen syster. Tingsrättens dom blev således att alla de tre beskyllda personerna var ”alldeles leediga och frija”.

Slutord

Detta var den kusliga berättelsen om hur tre personer dödade den unga trebarnsmamman Elin som inte blev mer än 28 år gammal. Det är en berättelse om hur en ond tanke slår rot och växer i två människor vilka drar med sig en ung piga i deras fall.

Det var tre kvinnor kring Daniel, men vem var han egentligen? Han uppgavs i den sista av tingsrättens rannsakningar vara omkring 40 år gammal, vilket ger ett ungefärligt födelseår 1641. Han var född i Ekeberg i grannsocknen Fröderyd och fadern var Jon Nilsson och modern Ingrid Nilsdotter (min ana). Fadern Jon avled omkring 1651 då Daniel var i tioårsåldern och modern gifte 1653 om sig med Djur Svensson från Rydaholms socken.

Daniel förekommer första gången på Västra härads höstting 1669 då han omnämns som en skytt boendes i Ekeberg. Han dömdes tillsammans med sin skyldman (nära släkting) Måns Persson i Björnskog till böter om tre marker vardera för otillbörligt skvaller och ryktesspridning gentemot löjtnantshustrun Sara Johansdotter.

Det är sannolikt densamme Daniel från Ekeberg som framträder på Västra härads sommarting 1671 där det framgår att han friat till pigan Karin Svensdotter i Äpplaryd i Hultsjö socken. Av detta blev det ingenting då pigan efteråt hade haft flera andra friare. Samma år gifte sig dock Daniel med Elin Larsdotter och de bosatte sig i Hjälmåkra Södergård. Daniel ägde även delar av Norrgården i Hjälmåkra som han sålde i augusti 1675.

Det verkar inte som om några av Daniels och Elins tre barn tog över gården i Hjälmåkra; ingen Danielsson eller Danielsdotter synes ha bott där mellan 1680 till 1730.

Man kan undra varför pigan Ingegärd Kristersdotter inte avslöjade dem? Det hela var ju så ondskefullt att det synes vara ofattbart att hon lät sig lockas in i det. Men kanske var det så enkelt att hon såg en bättre framtid att gifta sig med en hemmansägare istället för att bli en ryttarhustru med osäker framtid med tanke på alla krig och oroligheter som rådde vid denna tid.

Det fanns barn med i bilden, sammanlagt fem som nu blev föräldralösa. Ingrid hade två barn sedan sitt tidigare äktenskap men om dessa nämns ingenting. I december 1671 då hennes make dömdes till döden, sade hon sig ha ett litet barn samt var havande och väntade nedkomsten vid vårfrudagstiden (25 mars 1672). Hon borde alltså ha ett barn på nio år och ett som var drygt tio år. Ingrid var inte mer än 34 år då hon avrättades.

Den unga pigan Ingegärd var nog inte alls så oskyldig som hävdats under tingsrättens rannsakning, vilket genomskådades av hovrätten.

Mordet och de tre avrättningarna levde länge kvar i minnet hos människorna i bygden. Med tiden föll det dock sakta ned i glömska. Tack vare de detaljerade protokollen från tingsrättens rannsakningar har jag här kunna återuppliva händelserna och förhoppningsvis har läsningen varit givande. Det finns många intressanta iakttagelser man kan göra från de omfångsrika materialet. Jag nöjer mig här med att nämna att Ingrid, då hon tänkte döda Elin då de var i skogen, hade tänkt skylla på rövare eller snapphanar. Denna berättelse utspelade sig under det Skånska kriget 1675-1679.

Har du kommentarer eller vet mer?

Har du synpunkter eller vet mer? Både Daniel och Ingrid hade barn; det vore intressant att veta om de idag har några ättlingar. Kontakta då mig.

Vidare läsning

Den ödesdigra flykten; Det unga familjen var nyinflyttad i byn och det dröjde inte länge förrän maken fick upp ögonen för grannhustrun, vilken levde i ett olyckligt äktenskap. Snart började ryktet gå om deras farliga och olovliga förbindelse och trots att de med nöd och näppe klarade sig undan den första rannsakningen på tinget kunde de inte hålla sig ifrån varandra, vilket skulle få ödesdigra konsekvenser.

Dödsdomar i Västra härad; Studerar man domböcker från 1600-talet slås man av vilka underliga brott som begicks och vilka fruktansvärda straff som kunde utdelas, ibland till synes helt oproportionerligt. Av alla tvister som löstes och straff som utdelades är dödsdomarna kanske det som fängslar släktforskaren mest. Mellan 1610-1730 avhandlades 128 mål på Västra härads ting som utdelade sammanlagt 205 dödsdomar. Men bara en bråkdel av dem verkställdes. Vad var det som gav dödsstraff och förändrades det över tid? Det  är några av frågorna som jag försöker besvara i detta inlägg. I slutet finns ett register över alla utdelade dödsdomar och deras utfall.

Databasen; de flesta av de förekommande personerna i denna berättelse finns i min databas som sammanlagt omfattar mer än 6.000 personer. De är huvudsakligen från församlingarna Bäckaby, Fröderyd och Ramkvilla i Jönköpings län (F), men även intilliggande församlingar är delvis med.

Västra Härads Dombok; valda utdrag av Västra Häradsrätt dombok. Det är sammandrag och avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Göta Hovrätts Arkiv; valda utdrag av Göta Häradsrätt arkiv främst innehållande hovrättens överprövningar av tingsrättens domslut i allvarligare fall. Det är avskrifter som jag samlat på mig och som hela tiden växer.

Källor

Huvuddelen av materialet är hämtat från Västra härads dombok och som finns avskrivet i Västra Härads Dombok:

• 1680-11-24, §38 Dödsfall
• 1681-02-26 §60 Dödsfall
• 1681-02-28 §73 Dödsfall (frikänd, avvaktan på Hovrättens dom)
• 1681-03-15 §1 Dödsdfall (Ingrid Bryngelsdotters man avrättad 1672)
• 1681-06-18 §64 Smädesord (avrättad)

Samt Göta hovrätts utslag 1681-03-24.

Övrigt:

• Stegling, Wikipedia, https://sv.metapedia.org/wiki/Stegling
• Stegling, Världens Historia, https://varldenshistoria.se/kriminalitet/vilka-forbrytare-domdes-till-stegel-och-hjul