Min farfar Edvin

Min farfar Edvin

Edvin Lindgren (1903-1941) är min farfar som jag aldrig fick se. Han dog i unga år långt innan jag var född. Den här berättelsen är vad jag hört om honom och vad jag fått fram genom letande i olika arkiv. Min farmor hade naturligtvis kunnat berätta så mycket mer om honom, men hon gick bort när jag var i tonåren och då var jag inte så intresserad av det gamla. När jag tänker efter så pratade hon aldrig om honom. Hon var omgift och de döda pratade man inte så mycket om.

Uppväxten i Slageryd

Edvin Gustaf Natanael föddes den 13 februari 1903 i byn Slageryd i Bäckaby församling. Han var son till Gustaf och Hulda Lindgren och var deras fjärde barn. De äldre syskonen var Aron (f 1896), Berta (f 1898) och Johan (f 1900).

På gården bodde även hans mormor som fyllde 74 år dagen då han föddes. Morfadern hade gått bort i december föregående år. Hans mormor och morfar hade tagit undantag åtta år tidigare i samband med att föräldrarna gifte sig och hans far köpte gården.  Edvins mamma var född och uppvuxen på denna gård som varit i släkten i många generationer. Han hade fyra mostrar som bodde i bygden med sina familjer, så det var en stor släkt med många kusiner. En av mostrarna var Amanda och hon var gift med fanjunkaren Schultzén och de bodde i granngården som också var Slageryd Övergård. Den gården var en avsöndring från morfaderns gård då de gifte sig. Det var ganska vanligt att göra så, särskilt då hans morfar hade haft en stor gård som kunde delas utan att det blev för små enheter.

Familjen växte ytterligare de kommande åren med Axel (f 1905), Valter (f 1909) och slutligen Gunnar (f 1911).

Konfirmander i Bäckaby kyrka, troligen 1918. Edvin är stående längst till höger.

Edvin gjorde rekryten, som man kallade det, i Eksjö. Det gjorde han 1923 när han fyllt 20 år. Rekryten var den allmänna värnplikten som alla män måste genomgå, såvida man inte blev frikallad. Edvin var infanterist. Från de bevarade militära uppgifterna får vi veta att han var tämligen kort; endast 169 cm lång.

Edvin (i mitten) i rekryten i Eksjö. Fotot borde vara taget 1923. Uniformen borde vara modell 1910.

Edvin var en tid dräng hos Karl Schill i Bäckaby Lillegård och han bodde hemma hos honom.  Det var ett år eller två. Edvin lär då ha sällskapat med Karl Schills dotter Britta. Hon var fyra år yngre än Edvin och detta måste ha varit före 1930. Hon gifte sig nämligen med chauffören Karl Karlsson i november 1930 och de bosatte sig i ett grannhus i Bäckaby Lillegård.

Men hans riktiga kärlek blev med en flicka från samma by, nämligen Hanna Rydlund från Slageryd Västergård. Min farmor. När och hur träffades de? Det vet vi inte, men Edvin och Hanna verkar alldeles säkert ha varit ett par senast 1930. De är nämligen tillsammans vid en del sammankomster som är förevigade genom fotografier. Ett sådant tillfälle är då Edvins syster Berta gifte sig med Edvin Johansson från Slageryd Svensgård och det var nyårsaftonen 1930. Det var en tämligen stor åldersskillnad mellan dem; han skulle snart fylla 28 år och hon var 18 år.

Varken Edvin eller Hanna var särskilt religiösa av sig, men mötena på missionsförbundet var nöjet på den tiden. Sedan brukade ungdomar träffas och ha dans vid vägskälen och på logarna.

Tiden i Myresjö Nästagård

Hanna var som sagt väldigt ung, men det fanns ett annat hinder för deras tilltänkta bröllop. Hanna hade lovat sin svårt sjuka mor att stanna hemma så länge hon levde. Mamman, Hulda, hade nämligen fått ”kräfta i levern” som det då kallades, eller levercancer med nutida språkbruk. Hanna var ju enda kvarvarande dottern på gården så hon tog hand om hemmet och mamman i slutet. Hulda dog på våren 1932. Nu kunde Edvin och Hanna planera för en framtid tillsammans.

Edvin och Hanna, tidigt 1930-tal.

Edvin ville ha en egen gård och bli lantbrukare, liksom hans far och alla före dem i hans släkt. Men det så att den äldste brodern Aron, som var sju år äldre, brukade föräldragården. Det var aldrig tal om annat än att han skulle ta över den och det gjorde han 1933. Aron löste ut sina syskon, så Edvin fick en hel del kapital för en egen gård.

Hannas far, Frans Rydlund, berömde senare Edvin för att hon fått det så bra och att han var snäll. Frans hade också sagt ”tänk att pojken har så mycket pengar”.

Edvin och Hanna letade nu efter en egen gård så de kunde sätta bo tillsammans. Det var till att köpa där det fanns en till salu. De tittade först på en gård i Myresjö församling. Nästagård hette den och låg omkring 12 kilometer norr om Slageryd. Men den var för dyr. Ägaren begärde 18.000 kronor för den och det tyckte de var för mycket. Så Edvin och Hanna sökte något annat, mer prisvärt, istället. En möjlighet som dök upp var en gård i Sälleryd, öster om Ekenäs omkring sju kilometer norr om Vetlanda. Men dessvärre visade det sig att uppgiften om storleken på gården var felaktigt angivna, så de drog sig ur det köpet. Den var då alldeles för dyr i förhållande till hur stor gården var. En annan version är att de faktiskt genomförde köpet men sedan hävde det.

Under tiden hade Nästagård i Myresjö gått i konkurs och övertagits av Smålands Enskilda Bank. Det var kanske ett halvår efter det att Edvin tittat på den första gången. Gården såldes nu på auktion och Edvin ropade in den för ett betydligt lägre belopp; han gav 13.000 kronor för den.

Myresjö Nästagård. Fotot troligen taget taget i början av 1930-talet.

Nästagård var en gång i tiden ett arvsskifte från huvudfastigheten Karlsgård som låg intill. Förr hade de inte alltid reda pengar, utan då styckade man av gården.

Nästagård var en inte alltför stor gård; den tidens mätetal var mantal och denna gård var på 1/8 mantal eller hälften av Edvins och Hannas föräldrahem. Den hade fem hektar åker och en hektar slåtteräng vilket var ungefär 2/3 av vad brodern Aron hade på föräldragården. Men det var inte mer än fyra hektar skog jämfört med broderns 57 hektar.

Detta var i alla fall en bra början och de avsåg att skaffa sig någonting större med tiden, har det berättats.

Myresjö Nästagård som Arnold minns det.

Köpekontrakt skrevs den 21 februari 1933 med tillträde den 14 mars. Därefter lystes det mellan de båda i Bäckaby kyrka och de gifte sig omsider den den 15 april 1933. I lysningspresent fick de en blå mockaservis av Edvins syster Berta och hennas man.

Nu var Hanna höggravid. Vigseln hade troligen blivit senare än vad som var tänkt på grund av krånglet med köpet av egendomen. Två veckor efter det att Edvin och Hanna blivit äkta makar gick hennes flyttlass till Myresjö Nästagård. Hennes far, Frans, noterade helt kort i sin almanacka, som tjänade som en slags dagbok för honom, ”Flyttade till Myresjö”.

Den 16 juni nedkom Hanna med en liten gosse som fick namnet Arnold, min pappa. Nu var det bråda tider med en liten i familjen och alla sysslor att göra på den nya gården.

Huset var på 1½ plan, men det var bara ett rum som var inrett på övervåningen. Det var det som hade fönstren mot vägen. Standarden i huset var enligt nutida mått minst sagt ålderdomlig. Det fanns electricitet indragen för belysning, men det var också allt. Ingen elspis utan det var en vedeldad spis. Det fanns heller inget vatten indraget till huset, men i köket fanns en handpump med en vask med avlopp. Däremot fanns det vatten indraget till ladugården (!). Brunnen var på tomten mellan boningshuset och vägen till lagården.

Utedasset var ihopbyggt med ett förråd, och den förre ägaren hade sagt att ”det är väldigt bra att stå och slakta grisen där!”

Hur såg det ut i ladugården? Den var inte så stor och hade en enkelrad med bås. Vid tiden för Edvins bortgång hade de en häst, fem kor, två kalvar och 25 höns. Bland jordbruksredskapen fanns en slåttermaskin, en räfsa, en arbetsvagn, ett hackelseverk, harvar och plogar med mera.

Nästagård låg utmed vägen mot Vetlanda. Det kunde komma en lastbil då och då, men lantbrukarna gjorde sina ärenden med häst och vagn. Traktor och bil var fortfarande inte så vanligt.

Om Edvin har sagts att han var en duktig och energisk bonde som arbetade upp gården. Som så många andra lantbrukare röjde Edvin bort stenar från åkrarna för att de skulle bli lättare att bruka. Förr var detta ett tungt arbete då man lyfte upp stenarna med en så kallad stenjätte, för att därefter flytta den till sidan om åkern. Numer var det emellertid enklare att spränga bort dem med dynamit. Men det var fortfarande ett slit för att få bort sten i åkern genom att för hand borra och sedan lägga i laddningen. Men det var också farligt; Edvins kusin Ragnar i Notteberg omkom i en sprängningsolycka några år senare.

Min pappa minns ett sådant här tillfälle då en sten skulle sprängas bort och då var brodern Valter med. Pappa fick stå vid vägen och varna trafikanterna. Detta borde ha varit omkring 1940 då Valter arbetade som snickare på Myresjöhus och hyrde rum hos dem i rummet på övervåningen.

När Edvin skulle mala säden han skördat på sina åkrar for han till den närbelägna kvarnen Hällinge som ligger mot Vetlanda. Han åkte med häst och vagn med järnhjul, en resa på knapppa sex kilometer.

Min pappa minns inte så mycket av Edvin då han själv inte var så gammal. Men han har sagt att Edvin var snäll och liksom sina bröder ganska så skämtsam. En gång skojade han med min far om att de skulle skicka efter en flicka med klänning som var med i en Åhlén&Holm-katalog och frågade vilken de skulle ta! En annan gång råkade pappa slå sönder en fönsterruta i ladugården. Det var ett sånt där fönster med fyra smårutor. Edvin tyckte förstås inte om det, men han blev inte arg. Han och hans bror, Valter, skojade med pappa och hotade med att polisen kanske kommer.

Edvin sålde en gång gamla hönor till stadshotellet i Vetlanda. Det var sådana som inte värpte så bra. Min pappa minns att han högg huvudet av dem. ”Och helt plötsligt, när de låg på marken, så började
flera flyga upp, huvudlösa, och sätta sig vid lagårdstaket. Där satt de så länge de hade blod i sig, sedan stöp de ner”.

Tiden i Myresjö var i skuggan av den stora depressionen som hade börjat med börskrashen i New York 1929. Effekten spred sig över hela världen, även till Sverige, med konkurser, arbetslöshet och fallande spannmålspriser. Särskilt det senare kan mycket väl ha varit orsaken till att den förre ägaren gått i konkurs. Ute på landet fanns det också många luffare, kanske fler nu till följd av krisen. De sökte natthärbärge på olika gårdar i sina vandringar, så även till Nästagård. De fick ligga i höet i ladugården och Edvin och Hanna var då oroliga för att de hade tändstickor med sig och kunde riskera att sätta eld på ladugården.

En gång, berättade Hanna senare, såg hon att luffarna tvättade sig med vatten från ett stort träkar i ladugården. Det var gammalt och ofräscht vatten som samlats upp för att det inte skulle komma ut på golvet i ladugården. Men det bekom inte luffarna, de använde det ändå.

På hösten 1939 anföll Tyskland och Sovjet Unionen Polen i vad som skulle komma att bli andra världskriget. I början av april följande år invaderades Norge och Danmark. Som en följd av detta inledde Sverige den 11 april 1940 allmän mobilisering. Antal man under vapen ökades på några veckor från ca 60 000 till 320 000. Troligtvis var det då Edvin inkallades.

År 1941 blev ett dystert år. Ute i Europa rasade andra världskriget och Edvin låg fortfarande inkallad i beredskapen. De kalla krigsvintrarna kallar man de tre vintrarna från 1939 till 1942, vilka var osedvanligt kalla inte bara i Sverige utan även i resten av Norra Europa.

Edvins två år yngre bror Axel var nog inte alldeles frisk för han hade i sin ungdom blivit frikallad från militärtjänstgöringen. Kanske var det hjärtproblem. Nu på senvintern 1941 lades han in på Vetlanda sjukstuga. I Vetlanda avled han av en hjärtattack den 10 mars 1941, inte mer än 35 år gammal. Begravningen hölls 22 mars. Edvin var hemförlovad från beredskapen för att kunna delta. Han hade en förkylning och det var kallt och blåsigt ute. Det var så blåsigt att när man tog upp gravkransarna ur det tunna papperet som de var insvepta i, flög det iväg. De som var där har sagt att det var fullt av papper uppe i träden.

Det har berättats att det nog var på grund av den kyliga och blåsiga begravningen som Edvin blev sjuk. Sedan blev det inte bättre då han låg i beredskapen och troligen fick vara mycket ute. Han skickades hem och väl där uppsökte Vetlanda sjukstuga den 15 maj med förkylningssympton, frossa och hög feber. Doktorn konstaterade dubbelsidig lunginflammation och ordinerade honom en ny sorts medicin mot lunginflammaton som hette sulfathiozol. Edvin skickades hem igen men återkom redan fem dagar senare. Han hade inte blivit bättre. Läkaren noterade att Edvin inte nämnde den tidigare ordinationen och fick på nytt medicinen utskriven.

Lunginflammationen gav inte med sig och han lades in på sjukstugan i Vetlanda måndagen den 26 maj. Hostan hade blivit värre och nu hade han 40 graders feber.  Han kräktes dessutom upp tabletterna som gavs. Den andre juni fick han blodtransfusion. Kanske var det från  musikern, som pappa har berättat om. Ytterligare en blodtransfusion planerades men fick skjutas upp då han fick svår andnöd. Huden fick blåaktiga fläckar strödda över bål, armar och ben. Det var på grund av bristande syresättning av blodet. Han svarade inte på behandlingen utan tvärtom, tillståendet försämrades. Tidigt på morgonen den femte juni fick han på nytt en blodtransfusion och nu var Hannas  syster Ellen som gav blod då hon hade samma blodgrupp. Men inte heller detta hjälpte. Ett par timmar därefter, 10 minuter över sju på morgonen, avlider Edvin. Han blev 38 år, 3 månader och 23 dagar gammal. Han lämnade efter sig en son, min pappa, och min farmor som nu var 28 år. Några år senare introducerades penicillinet i Sverige, som med all sannolikhet hade räddat hans liv.

Edvin fördes till sista vilan söndagen den 15 juni på Bäckabys gamla kyrkogård. Det var dagen före min pappas åttaårsdag. Likbilen kom från Vetlanda och stannade till utanför Nästagård och sedan fortsatte följet till Bäckaby kyrka. Det var inte så många bilar eftersom resten av släkt och vänner bodde i Bäckaby.

På hans gravsten står det ”Edvin Lindgrens familjegrav, Ljust är minnet”. Men han ligger ensam där. Min farmor gifte om sig efter några kämpiga år och ligger begravd på Nävelsjö kyrkogård.

Boppteckningen efter Edvin hölls den 26 juli i Nästagård. Lantbrukare Axel Svensson och nämndeman Albert Johansson förättade bouppteckingen. Boet ”uppgavs under edlig förpliktelse av Änkefru Lindgren och hennes fader F.A. Rydlund”. Hugo Johansson, deras vän skolläraren, utsågs till gode man för min pappa Arnold. Gården, Myresjö Nästagård 23, värderades enligt taxeringsvärdet till 9.700 kronor. Kreatur och yttre lös egendom värderades till 1755 kronor och spannmål tillsammans med den växande grödan på åkrarna uppgick till 830 kronor. Övriga tillgångar, vilka bestod av lösöre, möbler, sängkläder och linne, andelar i Landsbro mejeri och lite kontanter uppgick sammanlagt till 889 kronor. Allt tillsammans var tillgångarna lite drygt 13.000 kronor. De hade ett lån i Smålands bank på 6.500 kronor. Sjukhuskostnaden för Edvin var 92 kronor, vilket motsvarade en halv ko. Boets behållning, när alla skulder och begravningskostnader dragits från, uppgick till 6.000 kronor.

Sagesmän:

Arnold Lindgren, Karlstad
Gunnar Lindgren, Vetlanda
Helmer Ohlinder, Landsbro

Källor:

Kyrkoarkiv
Tingsrätten i Eksjö, bouppteckningar Östra Härad, hösttinget 1941 under nr 3
Lagfartshandlingar på Myresjö Nästagård 23 från 1933 (§229) och 1950 (nr 509), ur Inskrivningsdomaren i Njudung
Vetlanda Vårdcentrum, vårdcentralen Axet
Sjukhusjournal från Eksjö lasarett
Jordbruksräkning 1944, Arkiv Digital register
Värnpliktskort, Arkiv Digital register

Hoppa till verktygsfältet